efter vår Auctors tanka. Han föreställer deras generation så, at de alla blifva rön af vattuminskningens både verkelighet och oumgängelighet[1].
På samma grund förklaras ock Lithogenesien, så at mästadelen, om icke alla jord- och sten-arter skola nästan kunna tjena til bevis af samma sats[2].
Efter den undervisning Auctor på åtskilliga ställen lemnat, kunne vi derom göra oss följande begrepp: Hafsvatnet är modren til alla jord och sten-ämnen: Leran är hafvets jord-sediment, och sanden dess Crystallisation; alt kalk-ämne på jorden är af ostrocodermatibus eller petrefactis; Urqueds-sanden är den som vi kalle Flygsand; den males med tiden til mo, hårdnar til sand-sten, hopgyttras til Grus, klapur och kullersten. Af kalk och lera blandade är Marmor.[3] eller kalksten; af kalk Bleke, af Bleke krita, af krita silex eller flinta. Af Dy och kärr-mylla blifver skifver, och af skifver åter mylla. Mica är vatnets foster[4], och tillika med Hornstenspat och Quartz en petra parasitica, hvars egenskap är, at växa där bärgen spruckit, och dem ihopläka. De sätta sig och födas utur vatten, som i refvorna stannat och med stenångor varit inprägnerat. Af Quartz och Spat genereras crystaller när salt tilkomma: Ädla stenar äro mästendels QUartz-crystaller.
