Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs


§. 11. Tvifvelsmål om LINNÆI Minsknings-Mon.

Af alt detta synes väl, det vattuminskningen vunnit en stark försvarare uti vår storfrägdare Linnæus: det tyckes väl ock, som skulle han antagit det Celsianiska måttet[1]; men uti Skånska Resan förekomma likväl både rön och utlåtelser, som näppeligen dermed kunna förenas. Om Helsingborgs Flisan yttrar han sig således: Flisa en hård sandsten, som lät tälja sig, och hårdnar i luften, fans i precipicen af bärgen; och emellan denna flisa lågo tunna skifvor af lös Skifver. Flisan låter klyfva sig horizontelt, utom perpendiculaire tvär-snitt. ——— skifren lades emellan Sandstens hvarfven då sandstenen var flygsand och skifren mylla; men härtil fordras långa tider. Jag hisnar, då jag står på denna högd och ser neder för de långa tide-hvarf, som förflutit liksom vågarna i Sundet, och lemnat efter sig så nästan utnötta spår af den forna verlden, som nu endast äro i stånd at viska, sedan alt annat tystnat[2]. Vid Skillinge åter anmärkes följande: Sandstens generation af sand kunde aldrig tydeligare skönjas, än på ömse sidor af vägen der backen var igenomskuren, emellan trägården och landsvägen. Här sågos strata af den flygsand, som i hedenhös hopdrifvit, de der lågo helt klart för ögonen uti

  1. Amoen. Acad. p. 2. p. 444. n. 33.
  2. Skånsk. R. p. 309.