sina hvarf och blader interfolierade med fina och mörka tvärlameller, så at ingen ting fattades til sten mer än endast fastigheten, som på några ställen begynte fästa sandkornen; ja, här voro ock sjelfva tvär-snitten, som skuro perpendiculairt, färgade med ochra, äfven som sand-stens-flisan. De svarta tunna strata voro emellan Flygsands-hvarfven; hvarföre, om denna sandbacke skulle vändas til sten, så måste sandens strata blifva Cos, men de svarta strata af mylla, efter sin natur, skifver. Jag hisnar, när jag jämförer Helsingborgs bärg med dessa sand-strata, och ser mig tilbaka långt bårt åt så oändeliga tidehvarf, som kunnat af flygsands blåsning och flera gånger med jords öfverdragning göra så stora och så höga ting.[1] Tidehvarfven lära här vara räknade efter myckenheten af stratis, hvilken måste vara stor, efter tidehvarfven heta oändeliga. Men i dessa statorum formerande skal vatnet icke ägt någon del, utan vädret, som lyftat flygsanden och vegetabiliernas mylla, som blifvit bredd ymsom deröfver. Nu vet jag väl icke huru höga som Helsingborgs bärgen och Skillinge Sandbacken kunna vara öfver vattubrynen; men det märker jag, at de icke äro fjällar. Eljest är mig ock af Herr Prof. Leche, som noga tagit dessa orter i ögnasigte, berättadt, at Landryggen vid Helsingborg kan äga vid pas 20 alnars högd, och bärget högst 60. Det må nu vara huru det vil,
- ↑ l. c. p. 348.
