som Skeps-kölar, ankare, tegel eller dylikt; så sluter han deraf, det et sådant ställe varit bebodt uti 500.000 år. Dock tycker han sig med skäl kunna påstå, at vårt slägte är ännu långt äldre.
Han lärer oss, at af Hafvets tillkommande minskning, när man vet dess djup och vidd, räkna ut, huru många secler ännu återstå, efter hvilkas förlopp jorden måste blifva obeboelig och dess invånare, både djur och människor, komma at förgås.
Hafsvatnet håller han för det rätta chaos och modren til alt ting, der både det torra och dess invånare hafva sit ursprung af; och det, om man så behagar, utan någon Skapares tilhjelp, som i detta systemet, synes blifva onödigt. Hafvet är det rätta ställe eller modren, hvaruti alla lifsfrön utur hela Naturens vidd samlas: Bärgen hafva i den mon, som de utur hafvet upkommit, fått gräs eller vegetabilier, genom de af Hafsvatnet vid dess minskning quarlemnade frö-ämnen, sedan rägn och tjenligt climat tilkommit.
Derefter hafva bärgskullarna småningom blifvit med djur til invånare försedde, som jämväl alle efter handen från Vattu- til landtdjur blifvit förändrade. Sjelfva Människorna hafva icke på annat sätt kommit til; hvarföre de ock än kring om Polerne, der första
