17. Och han lät dem allesamman i förwarning i tre dagar.
18. Om tredje dagen sade han till dem: Wiljen I lefwa, så görer alltså; ty jag fruktar Gud.
19. Ären I redelige, så låter en edar broder ligga bunden i edart fängelse; men I farer bort, och förer hem hwad som I köpt hafwen emot hungeren;
20. Och förer edar yngsta broder hit till mig, så will jag tro edor ord, på det I icke skolen dö. Och de gjorde så.
21. Men de talade inbördes: Detta hafwe wi förskyllat på wår broder, att wi såge hans själs ångest, då han bad oß, och wi wille intet höra honom; derföre kommer nu denna bedröfwelsen öfwer oß.
22. Ruben swarade dem, och sade: Sade jag icke eder, då jag talade: Synder icke på pilten; och I willen icke hörat? Nu warder hans blod utkrafd.
23. Men de wißte icke, att Joseph förstod det; ty han talade med dem med en tolk.
24. Och han wände sig ifrå dem, och gret. Då han nu wände sig åter till dem, och talade med dem, tog han Simeon utaf dem, och band honom för deras ögon;
25. Och gaf befallning, att deras säcker skulle fyllas med mälning, och gifwas deras penningar igen, hwars i hans säck; dertill ock hwarjom sina täring på resone. Och man gjorde dem så.
26. Och de lade sina waror på sina åsnar, och foro dädan.
27. Men då endera lät upp sin säck, att han skulle fodra sin åsna i herberget, wardt han warse sina penningar, som lågo ofwan i säckenom;
28. Och sade till sina bröder: Jag hafwer fått mina penningar igen; si, de äro i minom säck. Då förföll dem deras hjerta, och förskräcktes inbördes, och sade: Hwi hafwer Gud gjort oß så?
29. Då de nu kommo hem till deras fader Jacob i Canaans lande, sade de honom allt det dem wederfaret war, och sade:
30. Den mannen, som är herre i landet, talade skarpt till oß, och höll oß för landsens spejare.
31. Och då wi swarade: Wi äre rederlige, och hafwe aldrig warit spejare;
32. Utan ärom tolf bröder, wårs faders söner; en är icke mer till, och den yngste är ännu i denna dag när wår fader i Canaans lande;
33. Sade han till oß: Deruppå will jag märkat, att I ären redelige: En edar broder låter när mig qwar, och tager nödtorft till edor hus, och farer bort;
34. Och hemter edar yngsta broder hit till mig, så kan jag märka, att I icke ären spejare, utan redelige män; så will jag ock gifwa eder edar broder igen; och så mån I bruka edart bästa i landena.
35. Och då de slogo ut af säckerna, fann hwar och en sitt penningaknyte i sinom säck: Och då de sågo, att det war deras penningaknyte, wordo de, med deras fader, förskräckte.
36. Då sade Jacob deras fader: I hafwen gjort mig barnlös; Joseph är icke mera till, Simeon är ock icke mera till, BenJamin wiljen I taga ifrå mig: Det går allt öfwer mig.
37. Ruben swarade sinom fader, och sade: Om jag icke förer dig honom hem igen, så dräp båda mina söner: Allenast gif mig honom i mina hand, jag will föra dig honom hem igen.
38. Han sade: Min son skall icke fara ned med eder; ty hans broder är död, och han är allena igenblifwen: Om honom wederfores någon ondt i wägen, der I resten, worden I drifwande min grå hår med sorg neder i grafwena.
Capitel 43.
BenJamin med bröderna undfås härliga.
1. Men den dyre tiden twingade landet.
2. Och då det wardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob till dem: Farer åter dit, och köper oß någon spisning.
3. Då swarade honom Juda och sade: Den mannen wederlade oß det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.
4. Är det nu så, att du sänder wår
