for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sina hand.
21. Och HERren sade till Mose: Se till, när du åter kommer in uti Egypten, att du gör all de under för Pharao, som jag under dina hand gifwit hafwer. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.
22. Och du skall säga till honom: Så säger HERren: Israel är min förstfödde son.
23. Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: Förwägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödda son.
24. Och wid han war på resone uti ett herberge, mötte honom HERren, och wille dräpa honom.
25. Då tog Zipora en sten, och skar sinom son förhudena af, och tog på hans fötter, och sade: Du äst mig en blodbrudgumme.
26. Och så wände han igen af honom. Men hon sade blodbrudgumme, för omskärelsens skull.
27. Och HERren sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknena. Och han gick åstad, och mötte honom på Guds berge, och kysste honom.
28. Och Mose sade Aaron all HERrans ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som han honom befallt hade.
29. Och de gingo åstad, och församlade alla de äldsta af Israels barnom.
30. Och Aaron talade all de ord, som HERren med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folkena.
31. Och folket trodde. Och då de hörde, att HERren hade sökt Israels barn, och sett uppå deras jämmer, föllo de neder, och tillbåde.
5. Capitlet.
Pharao föraktar Gud. Träldomen ökas. Mose klagar.
Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger HERren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.
2. Pharao swarade: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag wet intet af HERranom, och will ej heller släppa Israel.
3. De sade: De Ebreers Gud hafwer kallat oss: Så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra HERranom wårom Gud, att oss icke öfwergå skall pestilentie eller swärd.
4. Då sade Konungen i Egypten till dem: Hwi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfwergifwer sitt arbete? Går bort till edart arbete.
5. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I wiljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.
6. Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfwer folket, och deras ämbetsmän, och sade:
7. I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene: Låter dem sjelfwa gå bort och hemta sig strå.
8. Och samma talet på teglet skolen I likwäl lägga dem uppå, såsom tillförne, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Wi wilje gå och offra wårom Gud.
9. Man må wäl förtunga dem med arbete, att de något hafwa till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.
10. Då gingo fogdarna öfwer folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.
11. Går själfwe bort och hemter eder strå, hwar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.
12. Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.
13. Och fordarna drefwo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.
14. Och de ämbetsmän af Israels barn, hwilka Pharaos fogdar öfwer dem satt hade, wordo slagne, och wardt sagdt till dem: Hwi hafwen I icke hwarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?
15. Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hwi far du så med dina tjenare?
