21. Tå lät HERren Gud falla en tung sömn på menniskan; och wid han sof, tog Han et af hans sidoref, och upfyllde kött i samma ställe.
22. Och HERren Gud byggde en Qwinna utaf refwet, som han uttagit hade af menniskan, och hade henne fram för honom.
23. Tå sade menniskan: Thetta är dock ben af mina ben, och kött af mitt kött: hon skal heta Manna, therföre, at hon är tagen utaf mannen.
24. Förthenskul skal en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa wid sin hustru; och skola warda til et kött.
25. Och the woro båda nakne, menniskan och hans hustru; och the blygdes intet.
3. Capitel.
Och ormen war listigare än alla djur på jorden, som HERren Gud gjordt hade, och sade til qwinnan: Ja, skulle Gud hafwa sagt, I skolen icke äta af allahanda trän i lustgården?
2. Tå sade qwinnan til ormen: Wi äte af the träns frukt, som äro i lustgården;
3. Men af frukten af thet trä, som är midt i lustgården, hafwer Gud sagt: Äter icke ther af, och kommer icke heller ther wid, at I icke dön.
4. Tå sade ormen til qwinnan: Ingalunda skolen I döden dö.
5. Förty Gud wet at på hwad dag I äten theraf, skola edra ögon öpnas, och I warden såsom Gud, wetande hwad godt och ondt är.
6. Och qwinnan såg til, at träet war godt at äta af, och ljufligt uppå se, och at thet et lustigt trä war, efter thet gaf förstånd; och tog utaf frukten, och åt, och gaf theslikes sin man theraf, och han åt.
7. Tå öpnades bägges theras ögon, och the wordo warse, at the woro nakne; och the bundo tilhopa fikonalöf, och gjorde sig skörten.
8. Och the hörde HERrans Guds röst gående i lustgården, tå dagen swalkades; och Adam undstack sig, med sin hustru, för HERrans Guds ansigte ibland trän i lustgården.
9. Och HERren Gud kallade Adam, och sade til honom: Hwar äst tu?
10. Och han sade: Jag hörde tin röst i lustgården, och fruktade mig; ty jag är naken, therföre undstack jag mig.
11. Han sade: Ho hafwer låtit tig förstå at tu äst naken? Hafwer tu icke ätit af thet trä, om hwilket jag tig budit hafwer, at tu ther af icke äta skulle?
12. Tå sade Adam: Qwinnan, som tu mig gifwit hafwer, gaf mig af träet, så at jag åt.
13. Tå sade HERren Gud til qwinnan: Hwi hafwer tu thet giordt? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så at jag åt.
14. Och HERren Gud sade til ormen: Efter tu thetta gjort hafwer, förbannad ware tu öfwer alt thet som lif hafwer, och öfwer all djur på marken: tu skal gå på tin buk, och äta jord i alla tina lifsdagar.
15. Och jag skal sätta fiendskap emellan tig och qwinnan, och emellan tin säd och hennes säd: Then samme skal söndertrampa titt hufwud, och tu skal stinga honom i hans häl.
16. Och til qwinnan sade han: Jag skal få tig mycken wedermöda, tå tu aflat hafwer. Tu skal föda tina barn med sweda, och tin wilje skal tin man undergifwen wara, och han skal wara tin herre.
17. Och til Adam sade han: Efter tu lydde tin hustrus röst, och åt af träet, om hwilket jag tig böd och sade: Tu skal icke äta ther af; förbannad ware marken för tin skul; med bekymmer skal tu nära tig på henne i alla tina lifsdagar.
18. Törne och tistlar skal hon bära tig; och tu skal äta örter på marken.
19. Tu skal äta titt bröd i tin anletes swett, til thes tu warder åter til jord igen, ther tu af tagen äst; ty tu äst jord, och til jord skal tu warda.
20. Och Adam kallade sin hustrus namn Ewa, therföre at hon en moder är åt alla lefwande.
21. Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skin, och klädde uppå them.
22. Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad
| B 2 |
