| 174 | Wittnesbörd om Johannes. | Lukas' Evangelium. | Kap. 7. |
24 Men då Johannes’ sändebud hade gått sin wäg, begynte han tala till folket om Johannes: Hwad gingen I ut i öknen till att se? Månne ett rör, som drifwes hit och dit af winden? Matt. 11: 17 f.
25 Eller hwad gingen I ut till att se? Månne en menniska, klädd i sina kläder? Se, de som bära präktiga kläder och lefwa i kräslighet äro i konungahusen.
26 Eller hwad gingen I ut till att Se? Månne en profet? Ja, säger jag eder, och mer än en profet.
27 Denne är det, om hwilken det är skrifwet: ”Se, jag sänder min ängel före ditt ansigte, som skall bereda din wäg framför dig”. Mal. 3: 1.
28 Ty jag säger eder: Bland dem som äro födde af qwinnor är ingen större profet än Johannas döparen, men den mindre i Guds rike är större än han.
Se Matt. 11: 1–15.
29 Och allt folket, som hörde honom, och publikanerna gåfwo Gud rätt och läto döpa sig med Johannes’ dop.
30 Men fariseerna och de lagkloke föraktade Guds råd angående dem sjelfwa och läto icke döpa sig af honom.
Många af de gröfsta syndare trodde på sanningen och låta döpa sig med Johannes’ dop, de gjorde bot och bättring för att undfly den tillkommande wreden. Men fariseerna och de lagkloke föraktade Johannes’ dop, och dermed föraktade de Guds råd angående dem sjelfwa, nemligen Guds nådiga wilja att frälsa dem genom bättringens döpelse och tron pä Messias. Dessa ord tillägger wår Frälsare, för att wisa, huru olika werkan Johannes’ predikan hade på dem, som hörde honom.
31 Wid hwad skall jag då likna menniskorna af detta slägte, och hwad äro de lika? Matt. 11: 16 f.
32 De äro lika barn, som sitta på torget och ropa till hwarandra och säga: wi hafwa spelat för eder, och I hafwen icke dansat; wi hafwa sjungit sorgesånger för eder, och I hafwen icke gråtit.
33 Ty Johannes döparen har kommit, och han hwarken äter bröd eller dricker win, och I sägen: Han har en ond ande.
34 Menniskosonen har kommit, och han äter och dricker, och I sägen: Se, hwilken fråssare och windrinkare, publikaners och syndares wän!
35 Och wisheten har blifwit rättfärdigad af alla sina barn.
Se Matt. 11: 16–19. Guds wishet att åstadkomma menniskors frälsning blifwer redan här i tiden rättfärdigad af och genom alla dem, som komma till tron och blifwa wishetens barn, och ännu mera blifwer denna wishet förhärligad i den ljusa ewigheten, då alla frälsningens och nådens hemligheter blifwa uppenbarade i deras mångfaldiga werkningar på menniskorna, just på det sätt som bäst motswarar hwars och ens beskaffenhet och behof. Ja, denna wishet blifwer äfwen rättfärdigad af dem, som förtappas; det wisar sig, att de blifwa förtappade blott genom eget förwållande och genom sitt motstånd mot den frälsande wisheten.
36 Och en af fariseerna bad honom, att han wille äta med honom; och han gick in i fariseens hus och satte sig till bords,
37 och se, en qwinna i staden, som war en synderska, då hon förnam, att han satt till bords i fariseens hus, tog han en alabasterflaska med smörjelse
Denna qwinnas namn är obekant. Somliga hafwa utan grund antagit, att det war Maria Magdalena (kap. 8: 2). Berättelsen är icke densamma, som står i Matt. 26: 6. Det som Lukas här berättar, skedde i Galileen; det som Matteus berättar, skedde i Betanien. Simon i Betanien kallas den spetelske. Om fariseen Simon i Galileen säges ingenting sådant. Qwinnan i Betanien utgöt den wälluktande salvan på Jesu hufwud twå dagar före Jesu död, men denna synderska i Galileen, som här omtalas, utgöt smörjelsen på hans fötter en längre tid förut.
38 och stälde sig bakom honom wid hans fötter, gråtande, och begynte wäta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hufwudhår och kysste ifrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.
Utan twifwel hade denna synderska blifwit af Jesus försäkrad om sina synders förlåtelse och war nu af tacksamhet och brinnande kärlek eldigt genomträngd, så att han icke kunde motstå sin längtan att äfwen wisa honom denna kärlek.
39 Men när fariseen, som hade bjudit honom, såg detta, sade han inom sig sjelf: Wore denne en profet, så wisste han för wisso, hwilken och hurudan denna qwinna är, som rör wid honom, att hon är en synderska. Luk. 15: 2.
Fariseen kände ännu icke Jesu barmhertighet mot syndare, utan håller sig i sin egenrättfärdighet ännu för bättre än denna qwinna, som nu nalkas Herren Jesus.
40 Då swarade Jesus och sade till
_178.jpg&oldid=347568){kind=link}