| 504 | Löfte om Nya Testamentet. | Propheten Jeremia. | Cap. 30, 31. |
för mig komma: ty hwilken är den eljest, som med så willigt hjerta nalkas mig? säger HERren.
Hans Herre, den rätte David eller Davids Son, Israels ewige Konung, är icke af främmande ursprung, utan en telning af Davids rot. Och för alla trogna är Han icke en främmande, utan menniskones Son, af wårt slägte, en blodsförwandt på dubbelt sätt, en lekamlig broder och andelig stamfader. Denne Konung får nalkas den rättfärdige Guden med det fallna menniskoslägtet på sitt hjerta, derföre att Han förwärfwat fullkomlig rättfärdighet, med sitt hjertas willighet, med sin lydnad intill korsets död. Genom sin försoning och sin Ande gifwer Han åt sitt folk nya hjertan, hwarmed de kunna wälwiljeligen nalkas Herran, tjena Honom och offra åt Honom i helig prydning. Se Ps. 110.
22. Och I skolen wara mitt folk, och jag skall wara eder Gud.
23. Si, ett HERrans wäder skall komma med grymhet; ett förskräckligt owäder skall falla de ogudaktiga öfwer hufwudet.* *Jer. 23: 19.
24. Ty HERrans grymma wrede skall icke uppehålla, till dess Han gör och uträttar hwad Han i sinnet hafwer: på sistone skolen I wäl förnimma det.
Se Jer. 23: 19, 20. Just de aldrahögsta löften äro förenade med de aldragrufligaste hotelser, med förkunnande af de straff, som skola öfwergå de obotfärdiga. Owäder, nemligen storm och ljungeld, är en wanlig bild af Guds straffdomar i allmänhet, men likasom Gud wid många tillfällen med storm och ljungeld straffar sina fiender, såsom Sodomiterna, Egyptierna och Canaaniterna, så förestår en ännu förskräckligare och widsträcktare bokstaflig fullbordan af dessa prophetior just på den tid, då ondskans makt på jorden uppnår sin högsta höjd. Alla stora straffdomar öfwer folk och länder, såsom öfwer Babel och andra riken, kunna anses såsom förebilder till denna stora förestående hemsökelse. Det ordet på sistone heter i grundspråket på sista tiden, och betyder icke den yttersta domen, utan den för prophetens syn aflägsna framtid, då Herren will förbarma sig öfwer sitt folk och hämnas på sina fiender. Hämnden eller straffet är en werkan af Hans helighat och rättfärdighet, som då uppenbarar sig såsom förtärande wrede.
31. Capitel.
Fängelsets ände. Nya Testamentets rike.På den samma tiden, säger HERren, skall jag wara alla Israels slägters Gud, och de skola wara mitt folk.
På den tid, som i föregående vers heter på sistone, den tid, då det lekamliga Israel skall omwändas och då af Judar och hedningar skall blifwa ett stort Herrans folk. Rom. 11.
2. Så säger HERren: Det folk, som qwar blifwit är för swärdet, hafwer funnit nåd i öknen; Israel drager bort till sin ro.
I öknen, nemligen under fångenskapen, förbarmar sig Gud öfwer sitt förströdda folk, Han talar med det genom sin Ande, det blifwer omwändt och återwänder till fadren, såsom den förlorade sonen. Det war i öknen det gamla förbundet skiftades genom lagens utgifwande; det är i ångrens och den andeliga nödens öken det nya förbundet upprättas med själen, hwaruti hon får syndernas förlåtelse och blifwer rättfärdiggjord i Christo Jesu, och en ny lag, nemligen andans sinne med nytt lif och himmelsk kraft i hjertat inplantas. Men öknen betecknar också den timliga nöd, de förödmjukelser och bedröfwelser, som hela folk, både Judar och hedningar samt enskilda själar måste genomgå. Det höga förnedras, det ringa upphöjes. Så beredes wägen för ärans Konung. Genom denna nåd, detta nya förbund med Gud, kommer själen in på wägen till sin ewiga sabbathsro, då wandrar han till det rätta Zion, det himmelska Canaan. Guds folk drager med själ och sinne bort från werlden hem till Gud.
3. HERren hafwer mig synts i fjerran land: Jag hafwer ju alltid och allestädes haft dig kär; derföre hafwer jag dragit dig till mig af blotta barmhertighet.
Det frälsta folket prisar Herran, att de blifwit dragne till Honom. Derpå swarar den nådige Guden: Jag hafwer alltid och allestäds haft dig kär. Han älskar och söker de borttappade fåren, som irra omkring i öknen, och detta gör Han af idel barmhertighet.
4. Nu wäl, jag skall åter uppbygga dig, så att du skall uppbyggd heta, du jungfru Israel; du skall ännu med fröjd slå i trumma, och utgå i dans.* *2 Mos. 15: 20. Dom. 11: 34.
Wid högtidliga tillfällen brukade jungfrur i Israel hålla festliga tåg med dansande gång efter musik på pukor, förbunden med fröjdesång. I sådan dans war det aldrig brukligt att männer deltogo. Se 2 Mos. 15: 20. Åt sin församling, åt sin brud gifwer Christus jungfruliga hjertan, de wandra under fröjdesång till den himmelska helgedomen med glada steg, äfwen då de wandra bland törnen, ty de weta, att de snart anlända hem.
5. Du skall åter plantera wingårdar på Samarie berg; plantera skall man, och pipa dertill.
Pipandet betyder skördeglädje; de skola icke såsom förut plantera för främmande, utan sjelfwe: få skörda.
6. Ty den tiden skall ännu komma, att waktare på Ephraims berg ropa skola: Upp, och låter oss gå upp till Zion,* till HERran wår Gud. *Es. 2: 3. Mich. 4: 2.
_508.jpg&oldid=345946){kind=link}