| Wishetens Bok. | Cap. 17, 18. | 35 |
hwäste, att de icke gerna sågo upp i wädret, det de dock icke wäl umbära kunde.
Detta berättas ej af Mose, men är dock ganska sannolikt: det hemska mörkret satte wilddjur och ormar i owanlig rörelse, och menniskornas stora förskräckelse och onda samweten uppfyllde dem med tusenfaldig fasa.
10. Ty, att en så förtwiflad är, det gör hans egen ondska, som honom öfwertygar och fördömer;
11. Och ett förskräckt samwete förser sig alltid det wärsta.
12. Ty fruktan kommer deraf, att man icke tröstar förswara sig, och wet sig icke heller någon hjelp.
13. Men der liten tröst är i hjertat, gör densamma förtwiflelsen mer bekymmer, än plågan sjelf.
14. Men de, som än sofwo i densamma natten, hwilken en grufwelig och en rätt natt, och utur det grufweliga djupa helwetet kommen war,
15. Wordo somlige qwalde af spökliga syner; somlige kommo dertill, att de icke annat wäntade sig än döden;
16. Ty en hastig och oförsedd fruktan kom uppå dem; så att hwar en befunnen war, der war han, såsom han hade besluten warit i häktelse, förwarad utan jern;
17. Ehwad han war en åkerman, eller en herde, eller en arbetare i öknen; utan han måste, der han funnen war, lida sådan oundwiklig nöd;
18. Ty de woro alla ens med enahanda mörkrets kedja bundne. Om något wäder hördes blåsa, eller fåglasång i buskarna, eller något bön af löpande watten;
19. Eller af fallande och bullrande stenar, eller att kåta djur lupo, hwilka de icke sågo; eller att grufweliga wilddjur tjöto, eller motskall gick af håliga berg, då försträckte det dem, så att de platt gåfwo sig öfwer.
20. Hela werlden hade klart ljus, och war oförhindrad i sina gerningar;
21. Allena öfwer dessa stod en djup natt, hwilken war en liknelse till det mörker, som öfwer dem komma skulle; men de woro sig sjelfwe swårare än mörkret.
18. Capitel.
Men dina heliga hade ett stort ljus, och fienderna hörde wäl deras röst; men de sågo dem icke;* *2 Mos. 10: 23.
2. Och de lofwade dig, att de icke sådant ledo; och tackade, att de, som tillförena af dem skada lidit hade, icke hämnades uppå dem; och önskade, att de ju måtte blifwa långt ifrån dem.
3. Deremot gaf du dessa en eldstod,* som dem wiste den okända wägen, och lät solen intet skada dem i den härliga resan. *2 Mos. 13: 21. Ps. 78: 14. Ps. 105: 39.
4. Ty de förre woro ock dess wärde, att de ljuset mista, och i mörkret såsom uti häktelse ligga skulle; efter de dina barn fångna höllo, genom hwilka lagens oförgängliga ljus werlden gifwas skulle.
5. Och som de tänkte dräpa* de heligas barn, men ett af dem, som utkastades,† wardt dem till straff behållet, tog du en stor hop af deras barn bort,** och förderfwade dem på en tid i mäktigt watten.†† *2 Mos. 1: 16, 22; †cap. 2: 3; **cap. 12: 29; ††cap. 14: 28.
Ett af dem, nemligen Mose. 2 Mos. 2: 5.
6. Densamma natten war wåra fäder tillföre kunnig worden,* på det de skulle wisse wara, och glädja sig af löftet, der de trodde uppå. *2 Mos. 12: 12.
7. Och ditt folk wäntade alltså efter de rättfärdigas helsa och efter fiendernas förderf.
8. Ty då du plågade fienderna, gjorde du oss, hwilka du till dig kallade, härliga;
9. Och då de frommas heliga barn offrade dig hemligen, och endrägteligen handlade Guds lag, då togo de sig uppå, såsom helige, lida ondt och godt med hwarannan. och fäderna sjöngo lofsång för dem.
Israeliterna offrade påskalammet för sig sjelfwa, och Egyptierna wisste icke derom. 2 Mos. cap. 12.
10. Men deremot hördes fiendernas rop fast annorlunda, och man hörde klagelig gråt här och der öfwer barnen;* *2 Mos. 12: 30.
_823.jpg&oldid=346819){kind=link}