denna werldens öken. Deruti att menniskor läsa menniskoord, hellre än de läsa Guds ord, gifwa de just bewis på dessa Skriftens ord: Det köttsliga sinnet är en fiendskap mot Gud. Den, som föraktar Guds ord, föraktar Gud sjelf.
Somlige säga, att de förstå icke Bibeln, om de försöka att läsa den. Detta är alltid en tom förewändning. De som åstunda att komma till sanningens kunskap och bedja Gud om den Helige Andes upplysande nåd samt läsa den Heliga Skrift med enfaldigt och läraktigt hjerta, de förstå och fatta Skriftens ord allt mera och lättare; och allt det, som är nödwändigt till saligheten, är så lätt att förstå, att hwar och en, som will lyda Guds Andas ledning och samwetes röst, aldrig blir wilseförd. För att rätt förstå den Heliga Skrift behöfwer menniskan bedja Gud om nåd dertill, så att man med bönesuckar i hjertat både börjar och slutar läsningen. I Skriften talar Gud till oss, och i bönen få wi tala med Gud. Utan detta samtal med Gud genom ordet och bönen kan ingen menniska hafwa andeligt lif. Men genom umgänget med Gud får menniskan ljus af Herrans ljus, såsom skrifwet står: I ditt ljus se wi ljus. Derföre lärer Skriften oss bedja: Herre! led oss i ditt ljus och i din sanning; ditt ord är sanning. Då wi läsa i den Heliga Skrift, så böra wi icke blott börja, fortsätta och sluta med uppriktig bön, utan också föreställa oss och betänka, att wi gå till Gud sjelf för att höra Honom tala, ty Skriften är ett heligt tempel, hwaruti Gud sjelf bor, och der Han sjelf predikar och underwisar dem, som frukta Hans namn. Guds röst af himmelen talar i Skriften till alla, som wilja höra Honom. Och så snart menniskan will höra och lyda Hans ord, så kan hon också förstå det hufwudsakliga deraf. Derom säger Luther: ”Evangelium är så klart, att det icke behöfwer mycken utläggning, utan det will allenast blifwa wäl betraktadt, påsedt och lagdt på hjertat. Ingen lärer hemta mera nytta deraf än de, som hålla sitt hjerta stilla, slå alla andra ting ur hågen och med flit se derin, likasom solen låter sig i ett stilla watten helt wäl ses, och kraftigt wärmer, hon som i ett strömmande och brusande watten icke kan så ses, icke heller gifwa sådan wärma. Derföre, om du äfwen will blifwa upplyst, se gudomlig nåd och under, att ditt hjerta må blifwa brinnande, upplyst, andäktigt och gladt, så gack dit der du får wara stilla, och fatta bilden wäl i hjertat, så skall du finna under öfwer under.” Och det man läser bör man också betänka, betrakta, behjerta, begrunda och likasom tala med Gud derom, då man uppwaknar, och då man insomnar, samt under de dagliga göromålen, så att hjertat har sin umgängelse i himmelen, och själens grundton blir betraktelse och bön, bön och betraktelse, äfwen under det lifwets lekamliga göromål skötas; och allt bör skötas såsom för Herrans skull, så att hela lifwet blifwer en gudstjenst, en gudaktighetsöfning. Då blifwer också Guds ord kärt och ljufligt för hjertat, det blifwer en tröstekälla i bedröfwelsen, balsam för hjertesåren, sötma i bitterheten, ljus i mörkret, bröd i öknen, kraft i swagheten, ett andans swärd, hwarmed man kan winna seger öfwer synd, werld, djefwul, och allt ondt.
Den Heliga Skrift är således den härliga lärobok, hwarmed den himmelske Fadren will uppfostra menniskan för ewigheten, den lifsgrund, hwaraf menniskor födas till Guds barn, det bröd, som är deras näring, den mjölk, som af intet swek wet (1 Pet. 2: 1). Skriften är wittnesbördet om Guds högsta uppenbarelser och om Hans härligaste egenskaper, föreningsbandet mellan himmel och jord, mellan Gud och de pånyttfödda menniskorna, mellan Christus och församlingen. Detta ord är trons källa och trons lif, trons olja och trons ljus, ty i ordet werkar den Heliga Ande och meddelar sina gåfwor. Genom ordet kunna wi i tron skåda in i himmelen. I detta ord innehålles också menniskoslägtets historia på jorden från början till slut, så att wi kunna deraf lära känna allt det hufwudsakliga både af det förflutna och af det tillkommande. Utan Bibeln kunde wi omöjligen hafwa någon rätt kunskap om Gud, om skapelsen, om menniskans bestämmelse, om tiden och ewigheten. Utan Guds ord wore menniskan sjelf en gåta, en motsägelse mot sig sjelf; ty hon har ett samwete, en domare inom sig, som säger henne, att hon är syndig, att hon icke är sådan, som hon borde wara, och om wi icke af Bibeln finge weta, huru synden inkommit i werlden, så wore menniskans närwarande beskaffenhet oförklarlig, såwäl som hennes ursprung. Menniskans tillstånd af naturen, och hwad menniskan blir genom nåden, då hon will lyda Skriftens ord, äro således äfwen bewis på den Heliga Skrifts gudomliga ursprung.
_015.jpg&oldid=340843){kind=link}