| 26 | Floden. | Genesis. | Cap. 8. |
flög bort åter och fram, till dess att wattnet aftorkades af jorden.
Korpen fann näring nog på wattenytan efter omkomna djur m. m., och på arken kunde han hwila, hwilket också antydes i orden: han flög åter och fram.
8. Sedan lät han en dufwa utflyga ifrån sig, på det han skulle försöka, om wattnet på jorden war förfallet.
9. Då dufwan fann icke, hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty wattnet war ännu på hela jorden. Så räckte han handen ut, och tog henne till sig in i arken.
10. Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufwan af arken.
11. Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att wattnet war förfallet på jorden.
På olivträdet wäxer den frukt, som liknar små plommon, hwaraf oliv-olja pressas. Detta wäxer ännu i samma nejder. Det kan äfwen wäxa i watten. Oliv-oljan är i den Heliga Skrift en sinnebild af den Heliga Andas nådegåfwor. Oliv-qwistar brukas ännu såsom sinnebilder af wänskap, frid och försonlighet. Att dufwan kom tillbaka till Noah med ett oliv-blad wisade honom både att wattnet hade sjunkit, så att löf wäxte på träden, och det war tillika en sinnebild af Guds barmhertiga omsorg om Noah och dem, som med honom woro i arken. ”Bladet betyder Evangelium, som den Heliga Ande har låtit predika i christenheten; ty olja betyder barmhertighet och frid, hwarom Evangelium lärer.” Luther.
12. Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så en dufwa flyga ut, hwilken icke igen kom till honom.
13. På första och sjette hundrade året af Noahs ålder, på första dagen i första månaden, förtorkades wattnet på jorden. Då lät Noah taket upp på arken, och såg, att jorden war torr.
14. Så wardt då jorden alldeles torr på sjunde och tjugonde dagen i den andra månaden.
Utan twifwel war Noahs glädje mycket stor, då han såg, att marken war torr; men han gick icke ur arken utan Guds befallning; han war wan att lyda och att wänta på Herrans råd. Ps. 27: 14. Ps. 37: 34.
15. Då talade Gud till Noah och sade:
16. Gack utur arken, du och din hustru, dina söner och dina söners hustrur med dig.
17. Allahanda djur, som när dig äro, utaf hwart och ett kött, både i fåglar och fänad, och det som på jorden krälar, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jorden, och warer fruktsamme och föröker eder på jorden.
18. Så gick Noah ut med sina söner, och med sin hustru och sina söners hustrur.
19. Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda fåglar, och allt det som på jorden krälar, det gick utur arken, och hwart och ett till sitt slag.
20. Och Noah byggde HERranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena fåglar, och offrade bränneoffer på altaret.
Med befallningen att utgå ur arken förenade Gud en förnyelse af den wälsignelse, som Han hade gifwit åt menniskoslägtets stamföräldrar i paradiset, men icke hela den ursprungliga wälsignelsen, ty i sin helhet war den med synden oförenlig. Det första Noah gjorde efter utgången ur arken, war att tacka Gud för den barmhertiga räddningen och att offra bränneoffer. Dermed förnyade han den gudstjenst, som före floden bland de trogna warit bruklig. Bränneoffret war det slags offer, som war det äldsta, allmännaste och wigtigaste. Det brändes helt och hållet, sedan den offrande lagt sina händer på offerdjurets hufwud. Dermed skulle antydas, att den offrandes synder lades på offerdjuret, som nu skulle lida dödsstraffet i syndarens ställe. Således med offerdjurets död afbildades straffet för synden, och med förbränningen antyddes, att den offrande wille öfwerlemna sig helt och hållet åt Gud, för att renas och helgas i nådens heliga eld. Offrandet war således både syndabekännelse, sjelffördömelse och sjelfuppoffring i sinnebildlig handling. Noah bekände derföre med sitt bränneoffer, att han och hans anhöriga icke blifwit frälste eller kunde frälsas för egen rättfärdighets skull, utan af Guds blotta nåd; han bekände, att han war en syndare, som behöfde försonas med Gud. Offrandet war också en trosbekännelse, hwaruti Noah wisade sin tillförsigt, att Gud af nåd wille förlåta honom hans synder. Då offret således wittnade om Noahs bekännelse af sin egen owärdighet, så war det ock ett uttryck af tacksamhet, ett tackoffer, och tillika ett förbundsoffer, hwarigenom Noah uttryckte, att han wille blifwa förenad med Gud, likasom offret med offerelden. — Wi se här orsaken, hwarföre Noah skulle taga in i arken flera af den rena fänaden och de rena fåglarne, än af de orena. Dessförutan hade offringen ej kunnat ske, om ej arten skulle förstöras.
21. Och HERen luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jorden för menniskans skull, förty menniskans hjertas uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen.* Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefwande är, såsom jag gjort hafwer.† * 1 Mos. 6: 5. Matth. 15: 19. †Es. 54: 9.
_036.jpg&oldid=340888){kind=link}