- 13
på det särskilda prästkall, som jag nu går att tillträda, och på det stift, som jag är satt att tjäna; tänker på svagheten i mina egna krafter och på den synnerliga tillspetsning, som brytningen mellan gammalt och nytt i vissa trakter just af vårt stift vunnit; tänker också på det tryckande missförhållandet mellan församlingsvårdens behof i en sådan tid och församlingstjänarnes antal — då känner jag, huru misströstan lurar helt nära och åter som så många gånger under den sista tiden vill gripa mig fatt. Men då träder åter det apostoliska ord, från hvilket jag i början utgick, fram för mina tankar. Och på hvilken sida af våra mångskiftande uppgifter, jag nu än riktar blicken, och huru än frågorna hopa sig: om jag tänker på vår egen fattiga själ, som vi dock allra främst äro satta att vårda, eller på de många människosjälar, hvilkas tjänst är oss anförtrodd; om jag frågar mig, huru vi skola finna mod och kraft att stå de onda makterna i vår tid emot och ståndaktighet att hålla fast vid det gamla goda vi äga, eller jag spörjer, huru vi skola blifva skickade att rätt klarsynt och uppfinningsrikt upptäcka och tillvarataga det goda nya, som bryter sig fram, och hjälpa det upp i ljuset — ständigt ser jag mig på en eller annan väg förd tillbaka till den punkt, på hvilken detta ord pekade. Och när jag så också tänker på den, som skref detta ord, och på det läge, i hvilket det skrefs, då blyges jag för min egen misströstan — och så tycker jag mig, om än blott likasom genom apostelns förmedling, våga till Eder och mig själf rikta detta ord, just sådant det hos Paulus står, ej blott som en önskan eller bön utan såsom ett tillförsiktligt löfte: Guds frid, som öfvergår allt förstånd, skall bevara edra hjärtan, i Kristus Jesus!
Fil. 4:4-7.
Från en fängelsecell i Rom skref aposteln detta ord till den församling, som af alla låg hans hjärta närmast. Öfver hans hufvud sväfvar dödshotet, hvilket ögonblick som hälst kan det gå i fullbordan. Men tyngre än tanken på hans eget trycker honom tanken på hans verks öde. Han vet,
