- 14
hur många krafter, som äro i rörelse för att bryta ned hvad han byggt upp; han vet också, hur lätt detta är gjordt, huru omogna och lätt förvillade äfven hans bästa församlingar äro, huru väl de behöfde hans personliga närvaro och ledning. Dock: han kan ju blott gå två steg, så stöter han mot fängelsemuren. Och han har knappast någon annan, af sitt sinne, att sätta i sitt ställe. Blott en af hans medhjälpare har trofast stannat kvar hos honom; han behöfde väl denne förtrogne till sin egen uppmuntran; dock församlingarna behöfva honom bättre — men hur många behöfde de ej vid hans sida! I sin närmaste omgifning hör väl Paulus om många, som förkunna evangeliet, men om flera af dessa måste han säga, att de förkunna Kristus icke af rent sinne, utan i tanke, att de skola tillskynda honom ytterligare bedröfvelse i hans bojor. Sällan har en Herrens tjänare befunnit sig i ett läge, så frestande till misströstan, bitterhet och klagan — aldrig har dock ett bref skrifvits, så genomträngdt af frid, förtröstan och fullviss segerglädje som detta. Om intet talar Paulus där så ofta och med en sådan klang af det omedelbart upplefda som om sin egen glädje, till intet manar han sina församlingar så enträget som till att glädjas.
Icke lätt har det blifvit för aposteln att komma till denna punkt. Det känner man bakom hela hans bref. Man märker, när man läser det, hur ofta apostelns oroliga tankar, likt fåglar i bur, likasom stött och slagit sig blodiga mot fönstrets galler och i tungt och tröttande kretslopp beledsagat den enformiga vandringen, fram och tillbaka, tillbaka och fram i den trånga cellen. Ännu alltjämt ser man dem, särskildt kanske de bittra känslorna, på väg att ånyo tränga sig fram och märker, hur aposteln på nytt likasom måste omsluta sig med den frid, som »öfvergår allt förstånd», för att åter tvinga dem till stillhet. Omedelbart före det stora trösteord, inför hvilket vi närmast stannat, riktar aposteln till sin församling den maningen: »Glädjen eder i Herren alltid; åter vill jag säga: Glädjen eder.» Ej såsom en förmånsrätt blott talar han därom, utan såsom en plikt — plikten att alltid glädjas. Och för att församlingen må kunna fylla denna sin plikt, manar han den ytterligare att aldrig ensam söka bära
