Sida:BillingE.Herdabref.djvu/15

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15

ett bekymmer, utan genast låta dem alla »blifva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön med tacksägelse». Man anar, hur många gånger aposteln, innan han kunde så tala som han nu kan det, har måst ställa dessa maningar till sin egen själ. Ej minst vittnar härom själfva det stora trösteordet. När aposteln talar om Guds frid såsom »öfvergående allt förstånd», vill han därmed helt visst ej blott utsäga en allmän sanning, utan det är en frisk, ny erfarenhet, som däri kommer till ett omedelbart uttryck. De tankar, inför hvilka han i detta ord stannar, äro ju för honom idel gamla, för trogna tankar. Det är hela Romarbrefvets lära, som i detta korta ord är kondenserad: om Guds gåfva såsom föregående och förekommande vår gärning — ej vi skola bevara den utan den oss —, om friden, den af Kristus förvärfvade samvetsfriden, såsom summan af alla Guds gåfvor, den ur hvilken allt annat springer fram och som ger oss kraft till allt — »vi till och med berömma oss af våra lidanden» (Rom. 5: 3) — och om Kristus Jesus såsom den i hvilken allt detta är oss gifvet: den värld — ja, verkligen intet mindre än en värld — i hvilken vi måste fördjupa oss, för att allt detta ej skall tagas ifrån oss. I den har ock nu aposteln på nytt fördjupat sig, och ur den har han — nej, ur den har Gud själf hämtat friden fram åt honom. Han själf skulle, hur väl han än kände till alltsamman, ej på det nya läget kunnat göra den tillämpning däraf som han behöfde. Det är ett nytt under såsom det vid Damaskus, eller, för att tala teologiens allra modernaste språk, det är något rent »irrationellt».

Men nu, är också allting förvandladt och nytt. Med innerlig hugnad tänker aposteln tillbaka på gemenskapen mellan honom och filipperna i de gångna tiderna, »från första dagen intill nu» (Fil. 1: 5). Men icke behöfver han vända sig till det förflutna för att finna glädjeämnen — det närvarande bjuder sådana i öfverflöd. Må döden, som hotar honom, gå i fullbordan: det vore för honom personligen det allra bästa: »att lefva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning» (1:21). Dock, såsom han redan sedan länge, i kraft af sin inre rikedom, lärt sig den svåra konsten att kunna finna sig i »de omständigheter, i hvilka jag