Sida:BillingE.Herdabref.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

rotfästade fulla frimodighetens kostbara gåfvor till honom — det är en sida af »en kristen människas frihet». Vi behöfde väl i vår tid något af detta Luthers stridshumör — och också af hans humor. Men den högsta förebilden också i detta hänseende, också i hvad man kallat: ridderlig kamp, är dock vår Herre och Mästare själf, som slog hårdare än någon annan vågat, men också — därför att han alltid såg sin Faders ansikte i himmelen — äfven här nere på jorden såg det godas möjligheter, såg något af himlen, där ingen annan kunde upptäcka något däraf, och slog så hårt blott för att ur slagget spränga fram det äkta guldet på bottnen.

* * *

Ofriden i tiden.

Håller man denna enkla sanning — den är ju blott ett annat uttryck för den gamla lutherska läran om otron såsom syndens innersta väsen — i sikte, kan man ock vinna en ny inblick i hvad vi skulle vilja kalla vår tids psykologi, som ej gör bilden därav mindre utan mera allvarlig än förut, men väl låter oss än djupare känna vår och vår kyrkas solidaritet med den i dess nöd.

En modern moralfilosof (Max Scheler), själf katolik, men i detta stycke dock mera luthersk än de flesta lutheraner, har i direkt och medveten anknytning till Luthers ord om saligheten såsom nödvändig till goda gärningar utvecklat en hel psykologisk teori och därvid bl. a. formulerat den lagen, att all praktisk »evdaimonism» (d. v. s. sträfvan efter den egna lyckan), som i sin tur med inre nödvändighet alltmer måste öfvergå i ren »hedonism» (sträfvan efter den blotta njutningen), har sin källa i, såsom han uttrycker det, människornas »centrala osalighet». Det är hvad man kunde kalla »surrogatbildningens lag»: där en människa lider af otillfredsställdhet i, såsom han uttrycker det, sitt väsens »centralare och djupare skikt», där måste — vi hafva ju redan en gång i förbigående berört detta sammanhang — hennes sträfvan komma att gå ut på att skapa surrogat härför i hopandet af lust och lycka inom mera »periferiska skikt». Detta gäller, fortsätter nu Scheler, icke blott för enskilda människor, utan för