- 37
och på hela tillvaron, som ofta fördunklats genom upptagandet af främmande element, skarpare framträda i sin egenart, i dess motsats både till den helleniska åskådningen, med dess hvilande kosmos och dess eviga kretslopp, och till den moderna, med dess evolutionstanke. Historien är ej ett kretslopp, men ej heller en jämnt fortskridande utveckling, utan en strid mellan goda och onda viljemakter, ett spänningsfylldt drama, som dock på sällsamma omvägar skrider fram mot sitt af Gud satta mål, mot Guds rike.
Härifrån föll nu också ett nytt ljus fram över Jesu Kristi gestalt, hans förkunnelse, hans gärning och hans person. I hans förkunnelse framträdde tydligare än förr dess med profeternas gemensamma historiskt-konkreta karaktär Han förkunnade »evangeliet om Guds rike». Redan i dessa ord är hela det perspektiv, vi nyss upprullade, inneslutet. Evangelium, det är ej en »lära», låt vara aldrig så »enkel», utan, såsom ordet säger, ett »godt budskap», ett väktarerop, ett häroldsbudskap. Och Guds rike är ej den hvilande, blekt spiritualistiska idé, som det ofta i den senare kyrkoläran blifvit, eller det etiskt-kulturella ideal, som det ännu för Albr. Ritschl var, utan denna samma historiskt-realistiska storhet, om hvilken profeterna siat, blott nu vuxen ut från ett blott jordiskt Messiasrike till en hel ny världsordning — en ny himmel och en ny jord. Och evangeliet om Guds rike är således ej, åtminstone ej i första hand, en ny lära om Guds rikets beskaffenhet och lagar o. s. v., utan detta budskap: Guds rike är nära, stunden är inne. Däri, att Jesus såsom Guds befullmäktigade sändebud kan framföra detta häroldsbudskap, att han kan öppna boken, i hvilken det stod skrifvet om en, som Herren skulle sända att predika ett nytt nådeår från Herren, och så tillägga: »i dag är detta fullbordadt inför edra öron» — däri framförallt låg det nya i hans förkunnelse. Och allt i hans »lära» — ty om en sådan kan man naturligtvis också i god mening och på annat sätt än hos profeterna tala — går likasom hos dem, hur allmängiltig den än i viss mening är, ej ut på att lära några allmänna religiösa och etiska sanningar utan att för dem, till hvilka han talar, göra den allvarsdigra innebörden i det stora
