- 38
»nu», de få uppleva, klar: att tolka — religiöst — innebörden i den nya stora gärning, som Gud nu genom honom vill utföra, och att hjälpa dem — etiskt — att klart se konsekvenserna häraf för deras handlande.
Men mot bakgrunden af detta för honom och profeterna gemensamma framträdde blott så mycket tydligare det också profeterna öfverbjudande, helt enaståonde i hela hans gestalt. Det kommer ej blott till synes i enskilda ord, det röjer sig på hvar enda punkt. Redan hans förkunnelses hela formella karaktär vittnar om en artskillnad mellan honom och dem. En siare är han såsom de: med det seddas hela öfverväldigande visshet springer också hos honom allt fram ur den omedelbara gudsgemenskapens hemlighetsfulla djup hos ingen är allt så direkt sedt som hos honom. Men samtidigt hvilar det en helt annan stillhet öfver allt hvad han säger. Han ser ej blott enskilda syner — även hos honom saknas ju ej sådana — som profeterna, behöver ej heller som de vänta och bida efter nya uppenbarelser: hos dem är det som plötsliga blixtar som genomkorsa natten, här står solen på firmamentet. Hela hans förkunnelse bekräftar redan genom sin form sanningen i hans själfvittnesbörd: Fadern älskar sonen och låter honom se allt hvad han själf gör (Joh. 5: 20). Han läser likasom profeterna ur de stora historiska katastroferna ut budskap om Guds rådslut; men han har också andra kunskapskällor, ur hvilka de ej förmådde ösa: himmelens sol och regn, liljorna på marken, hela människolifvet, allt bringar honom bud om Faderns vilja. Han ser verkligen »allt» hvad Fadern gör. Han är dock till sist den ende seende. Så föras vi redan härifrån ånyo tillbaka till den hans innersta väsens hemlighet, inför vilken vi redan en gång tvingats att stanna. Men än djupare se vi in däri, när vi ge akt också på innehållet i hans förkunnelse, på de gärningar som Fadern visat honom och givit sonen att själf med Fadern utföra (Joh. 5: 19 f.). Också profeterna voro gärningens män; såsom deras förkunnelse själf snarare var handling än lära, så hade de också själfva att gå i spetsen vid fullbordandet af den Guds gärning, med och genom sitt folk, som de förkunnade. Men äfven här är det en skillnad ej i grad utan i art. Den
