och att tvingas att verkligen predika det förra. Men vidare för församlingen och för teologien. För församlingen, som så vänjes att kunna känna igen den gamla verkligheten äfven — ty prästen bör helst kunna på personligt sätt också tala det gamla språket — i ny dräkt, och däri får en hjälp att se den s. a. s. med friska ögon. Och för teologien. Man brukar säga, att den teologi skall segra, som bäst lär att predika. Men man kunde också säga, att den teologi, som skall kunna segra och blifva till religiös välsignelse, först måste predikas fram. Själf har jag funnits att, fast det ej skall predikas teologi, det ofta går som allra bäst att tänka teologi, när man förbereder sig till predikan. Då träda själfva de afgörande hufvudpunkterna tydligast fram, och då gör man de flesta nya upptäckterna. Hvarje präst, som redligt arbetar på sin predikan, gör en större insats i teologiens arbete, än han vet om.
Skall han rätt kunna utföra detta arbete, kräfves det ock, att han alltjämt förblir en teologie studerande. Vikten af prästens fortsatta studier har så nyligen och så kraftigt inskärpts hos Eder af en i eder egen krets, att jag ej behöfver säga många ord härom. Blott två saker ville jag understryka. Först, att hvad det kommer an på ej så mycket är att mångsidigt följa dagens, oftast högst efemära teologiska produktion, utan att på någon punkt tränga till djupet: den ene i exegetik, den andre i kyrkohistoria, den tredje i systematik o. s. v. — går man på djupet, lära de en alla detsamma. Det behöfver förresten ej vara ett teologiskt studiegebit: det skadar ej, om en eller annan präst gör sig till verkligt sakkunnig i exempelvis vissa filosofiska eller nationalekonomiska spörsmål. Men sedan ville jag dock peka på ett speciellt forskningsområde. Den bild vi äga af vårt folks skiftande religiösa förhållanden och tankevärld är förvånande ofullständig och tecknas ofta på ett ytterligt schablonmässigt sätt. Att gifva oss en rad, på omedelbar själfsyn grundade skildringar eller analyser af olika trakters religiösa lif och förutsättningar skulle, tror jag, vara den mest fruktbringande, alldeles direkta insats, som de praktiskt tjänstgörande prästerna kunde göra i det teologiska arbetet.
»Sine libris vita nulla»: utan böcker intet lif, som är
