- 65
afgränsningsprincipen för ett religiöst samfund. Å ena sidan kunna många, som hade kunde och borde hafva varit med, af rädsla för att om sitt inre lif utsäga mera, än de med full visshet kunna, hållas borta från den gemenskap med andra, som dock också de behöfva och längta efter. Å andra sidan kunna — jag betonar uttryckligen, att jag här och i det följande blott talar om de i själfva organisationsprincipen liggande tendenserna, icke ett enda ord om, i vad mån dessa hos oss blifvit verklighet — andra lockas att, genom sin anslutning, säga mera om sig, än de ännu med full sanning kunna. Faran framträder tydligare, om man tänker på de mångfaldiga kriser, som det subjektiva troslifvet hos hvarje kristen är underkastat. I folkkyrkan, där den enskilde genom sitt deltagande i dess lif i och för sig blott bekänner, att han ej vill eller kan vara utan Guds evangelium, kan allt sådant få utveckla sig ostördt och i stillhet; i föreningskyrkan åter, där själfva hans medlemskap tillika innesluter en utsaga om hans egen subjektiva ståndpunkt, kan det under sådana tider i den en gång intagna ställningen komma något skeft, som verkar förvirrande på det inre lifvets naturliga växt. Och nu besinne man ännu en sak. Medan föreningskyrkan visserligen kan lika väl som folkkyrkan drifva förkunnelsen om Guds förekommande nåd, men aldrig såsom den kan i själfva sin organisation, för att nyttja Troeltschs ord, »objektivera» den, kan däremot folkkyrkan inom sin vidare organisation, utan att denna på något sätt spränges, få plats för trängre sammanslutningar, »församlingskärnor», eller hvad man vill kalla dem, inom hvilka alla de uppgifter, som föreningskyrkan närmast fattar i sikte: den innerligare gemenskapen med likasinnade, till inbördes tröst, tuktan och upprättelse, kunna realiseras — samtidigt med att de kunna befrias från hvarje spår af exklusivitet och från de faror, som alltid med denna följa. Att behofvet af sådan gemenskap inom folkkyrkan alltmer tillmötesgås är af stor vikt. Men än viktigare är dock, att den enskilde genom att kallas till gemenskap med alla, som öfverhufvud vilja komma, erinras om att hans rätt till delaktighet i Guds församling dock till sist
