- 77
Förhållandet till andra religiösa samfund
Det var ett hoppfullt perspektiv öfver vår folkkyrkas framtid, vi sist sågo öppna sig. Men svårligen kan någon af oss stanna inför det utan att tillika smärtsamt erinras om, i hvilken grad den religiösa verksamheten i vårt land redan i detta nu företer en bild af splittring och ofta också af bitter strid mellan olika religiösa riktningar och rörelser. Ingen kan uträkna, i hvilken grad denna splittring stulit kraft icke blott från vår kyrka utan från hela vårt folk; för otaliga präster ligger däri det tyngsta bekymret och det svåraste hindret för deras arbetsglädje.
Det är nu på intet sätt min mening att rulla upp historien om, hur denna splittring kommit till stånd, än mindre att diskutera frågan, hvem som här bär den största skulden. Jag har allt mer lärt mig att tro på det verkligt betydelsefulla och löftesrika i de internationellt-kyrkliga enhetssträfvandena, som just i vårt lands kyrka funnit en centralpunkt. Men det för oss ojämförligt viktigaste kyrkliga enhetsproblemet är dock det, inför hvilket vår egen nationellt-religiösa situation ställer oss. Och intet kan, såsom det nutida Europa blott alltför tydligt visar oss, vara mera till hinder för enheten än att rota i det förgångnas skuldfråga eller att söka förmå hvarandra till en framtvungen syndabekännelse. Skola vi komma ett enda steg vidare i enighet eller åtminstone i samförstånd, är det första villkoret, att vi beslutsamt och en gång för alla begrafva dessa tvister om det förflutna. Jag har flera gånger i det föregående pekat på de fördolda, aldrig rätt tillstådda och därför så mycket mera inåt frätande känslorna af dof bitterhet, smygande misstänksamhet och afundsamhet — allt hvad man med ett högmodernt uttryck kallar »ressentiment» — såsom det försåtligaste och farligaste af alla andliga gifter. Hela den andliga atmosfären i vår tid är mättad med detta gift. Men ibland har jag haft den förfärande känslan, att det ingenstädes är så hopadt och så svårutrotligt som i förhållandet de olika religiösa riktningarna emellan. Så gäller det för oss alla, utan att vänta på hvararandra, att riktigt på allvar sänka ned allt detta i den källa, som heter Guds frid, att den också här må få bevisa sin renande och läkande förmåga. Den behöfver nog hela
