- 78
sin kraft för att få makt med dessa »onda tankar». Och blott om det förflutna på det sättet blir begrafvet, kunna vi också i detta stycke med hoppfullhet se mot framtiden. Och hvad vi folkkyrkliga då hafva att göra kunde jag åter sammanfatta i det enda: se religiöst på folkkyrkan.
Se vi konsekvent religiöst på vår folkkyrka, skola vi ock lära oss att betrakta och bedöma andra religiösa samfund, riktningar och rörelser ur rent religiös synpunkt. Till att så kunna göra, att kunna behandla andliga ting andligt, har vår svenska folkkyrka alldeles säregna förutsättningar. De ligga icke blott i dess, klarare kanske än i någon annan kyrka, utpräglade evangeliska åskådning, utan ock i dess organisation: däri att den på ett helt annat sätt än i reformationens hemland lyckats skydda denna mot byråkratiseringens fara, och att det mera interna »kyrkoregementet» här förblifvit förbundet med själasörjarämbetet. Svårligen kan man dock säga, att vår kyrka alltid gjort det fulla bruket af denna sin särskilda charisma. Bland de många anklagelserna mot kyrkan för dess förhållande till de starka väckelserörelserna i förra århundradet är väl den mest grundade, att den alltför ofta behandlat hela denna fråga hufvudsakligen som en ordningsfråga: hållit sig ensidigt till en enda punkt i bekännelsen (»rite vocati») i stället för att gripa direkt tillbaka till dess innersta grundprinciper. När man ibland häri mest sett ett utslag af »byråkratisk maktlystnad», har man, bortsedt från rena undantagsfall, säkerligen gjort kyrkan grymt orätt. Men väl tror jag, att också häri ett symptom ligger på, att man ej alltid i vår kyrka rätt klart fattat det omedelbara sambandet mellan folkkyrkan och den förekommande nådens tanke, och att därför det statskyrkliga momentet kommit att väl mycket undanskymma det folkkyrkliga. Ordning är ju också, och just i religiösa ting, en mycket viktig sak, och att göra oordning till regel kan aldrig försvaras. Men den rättsliga ordningen får dock aldrig inom kyrkan, ens i samma mening som i staten, blifva ett ändamål i sig och får här icke — det är åter en af Luthers grundtankar — handhafvas på samma rent formella, »byråkratiska» sätt som där. Och om än Gud förvisso är ordningens Gud,
