blef sluten med billiga villkor, att Härtig ERIK skulle afstå med all ytterligare fiändtelighet emot Konung ERIK, och låta sig nöja med det stycke land, som honom nu blef tillärkändt. Denna friden orsakade mycken glädje uti Dannemark: bägge partierne upphögde BIRGER med låf-ord och tacksägelser, och öfverhopade honom med vänskaps betygelser: man höll tracteringar så i Staden, som på Skeppen, under mycket sorl af Pukor och Basuner: allt utviste den glädje och förnöjelse, som friden medförer efter ett svårt uthärdadt krig [1]. Men en så allmän glädje fick ett allt för plötsligt och oförmodeligt slut. ERIK, en Prins af ett oroligt sinnelag, värdig Son af sin Fader ABEL, drog så litet betänkande vid, att äfven utan sken af orsak bryta den slutna friden,
- ↑ HOLBERG, i sin Dannemarks Rikes historia, är så litet öfverensstämmande med allt hvad jag hittills om de Danska saker anfört, att det blefve för vidlöftigt här att upprepa allt, med mina skäl. När han kunnat föra BIRGERS tåg till Köpenhamn till år 1259, innan Konung CHRISTOPHER än var död (se T. I. p. 336 Ed. 2:da) är ej underligt, att allt hos honom råkat i så mycken oredighet.
