voro gramse på SVERKER, såsom en af Ostgötarne och Smålänningarne, utan deras samråd, antagen Konung, så att de dem till trotts gjorde ERIK till sin Regent. Sjelfve Konungarne hade intet stort ondt till hvar annan: ERIK, för helig, att af begärelse till vidsträckt regemente oroa sin fridsamme Slägtinge, bredde häller ut sin regering öfver hedningarna i Finland: och SVERKER, mer angelägen om sitt Alvastra-Kloster än Sveriges Crona, nyttjade i ro sin andel i regeringen, tills han omsider, år 1155, blef ihjälslagen af sin egen stalldräng, på vägen emellan Alebäck och Tolfstad i Ostergötland, då han om Juledags natten skulle fara till Kyrkan att afhöra Ottesången.
Sedan regerade ömsom SVERKERS och ERIKS efterkommande i ett helt hundra år, så noga, att våre Historici i nyare tider däraf blifvit föranlåtne att tro, det någon viss öfverenskommelse måtte blifvit träffad, i kraft hvaraf Konungar skulle omsom väljas af SVERKERS och ERIKS Slägter, så länge någon vore quar af bägge husen. Men ett sådant föregifvande, mer förhastadt, än grundadt på skälig an-