Den här sidan har korrekturlästs
43
till Bjälbo.
sina medhållare i Sverige, fick så stor magt tillsammans, att han kunde bjuda sina fiänder spettsen. Konungen föll in uti Sverige, år 1234 med sina Troupper, och hade mycken framgång genom tillopp af follk, som ömkade sig öfver sin rättmätiga Konungs olycka, och ej funno sig belåtne med KNUTS regering. ERIK tågade med sin magt, utan synnerligt hinder, ända upp till Enköping i Uppland. Där kom KNUT den långe med Folkungarne honom till mötes, och lefvererade en slagtning vid Sparsättra [1] ej långt från Enköping, där segren blef på ERIKS sida. KNUT stupade sjelf i slaget, och de andre Folkungarne kommo dels på flygten, dels förlikte sig med Konung ERIK. Den ende, som ej kunde med något skäl göra sig hopp om nåd och tillgift, var
KNUTS
- ↑ Hos ERICUS OLAI står allenast, att slaget stod vid Sparsättra; men om därmed menes Sparsättra Kyrka i Uppland eller Sparsättra gård i Västergötland, ehuru våre Historici hittills varit för den förre meningen, lämnas därhän; se MESS. Sc. ill. T. 12. p. 116. JOH. MAGN. lib. XIX. c. 14. med flere gifva det förra ut såsom visst, med DALIN T. 2. p. 198. håller den senare meningen för mer trolig.
