hedningar och lefde i det grofva barbari, som hedendomen i de Finska orter medförde, utan voro de ock mycket farlige och obeqväme Grannar, som närde sig af rof, och trodde all grymhet vara loflig, som öfvades emot angränsande follkslag. BIRGER ville göra sig en dubbel förtjenst af dessas underkufvande; att då han å ena sidan friade de nästgränsande Finnar, som hörde under Sveriges Krona, ifrån så grymma grannar, medelst deras inkräcktande, skulle han å andra sidan förtjena hos Kyrkan, genom deras omvändande.
Skäl till krig emot dem fattades intet. De voro hedningar, emot hvilka allt var lofgifvet. Desutan hade Konung ERIK redan vid sitt förrsta anträde till Regementet, af Påfven HONORIUS den III. blifvit uppmuntrad, att företaga en härfärd med andra Christna magter till det Heliga landet. Men efter sådant blef hindradt, dels af hans då än varande barndom, dels af osäkra tillståndet här hemma i landet, som än blef farligare, då oroligheterne med Folk-ungarna utbrusto; ville man nu betala till Romerska Kyrkan en skylldighet, som då försummades, och i stället företa-
