upptagit en så utmärkt tillgifvenhet för dess hus, när han dock borde finna, att man ej valt dess Son till Konung, än för att i hans val belöna Fadrens förtjenster. IFVAR blef het i talet, och förtröt, att Jarlen ville göra om intet, det IFVAR gifvit sig så mycken möda att främja, och därföre slöt sit tal med dessa allfvarsamma orden: Och ändteligen bör du veta, BIRGER, att om det, hvad jag i godt uppsåt befordrat till din ära, så högeligen mishagar Dig, så väl an, vi äre rede att afstå ifrån vårt förehafvande, tag igen din Son och gör med honom såsom dig täckes, och tro för öfrigt, att vi helt lätt ändå skole finna, den vi kunne göra till vår Konung.
Jarlen förmodade ej ett så allfvarsamt tal. Betagen af förundran svarade han efter ett korrt stillatigande: Hvem skullen J väl då i all händelse kunna välja till Eder Konung? IFVAR förtröt än mer en så öfvermodig fråga, hvarföre på det han måtte upplysa Jarlen om sin högfärdiga villfarelse, som trodde ingen utom sig värdig att blifva Konung, svarade han med få ord: Att i allt fall skulle de ej vara rådlöse, IFVAR hade en så god tanke om sig sjelf,
