»Nu hawær man öre .j. by, ællr meræ, þa hawi baþi eghanden, ok landboin, .j. skogh akæ, mæþ swa mangum ökium þe wiliæ. þykker andrum grannum at þe giöræ offhogg a skoghinum, þa giffs þöm wald ok wizorþ, ær skoghin wil skiptæ».
Allmän rättighet att vidtaga anstalter för dödande af björn, räf och varg förefanns, såsom den sedan ända till början af innevarande århundrade bibehållits. Grundsatsen om jagtens förbindelse med jordeganderätten uttalades emellertid uti meddeladt förbud, att för annat syftemål än det nyssberörda utlägga giller i annans skog. I lagen stadgades, att tillkännagifvande skulle ske om utsätta sjelfskott.[1] Fredlysningstid förekom beträffande den för sitt pelsverk värderade ekorren, hvilken vid 3 markers böter eller skyldighet att värja sig med tiomannaed icke skulle få tagas före Allhelgonadag.[2]
Likartade bestämmelser finnas uti Södermanlandslagen och Vestmanlandslagen, den äldre och den yngre.
Uti Södermanlandslagen upprepas omförmälda fredlysning af ekorre. Tiden, före hvilken den ej finge tagas, bestämdes till 14 dygn efter Mikaelsmessa den 29 september,[3] dock skulle efter Kyndelsmessa den 2 februari blott skogsegare för öfverträdelse ega att föra talan. Härjemte meddelas åtskilliga föreskrifter om villebråds dödande, hvilka belysa det sätt, hvarpå detta skedde. Sålunda stadgas såsom påföljd för obehörigt utsättande af giller i allmänhet och särskildt sådant af fast virke böter till belopp af 3 mark. Vidare omtalas skyldighet för den, som uppfört »vplöpur», hvilka torde hafva varit med nu brukliga vippsnaror likartade inrättningar, till villebråds dödande, eller för detsamma uppsatt spjut eller gräft grop, att noga vårda ifrågavarande anstalter, så att ej deraf någon tillfogades skada, till förekommande hvaraf dessutom pålysning skulle ega rum.
Villebråd, som af spjut sargats, egde den, som detsamma utsatt, att följa och bemäktiga sig hvar som helst.[4]
Märkliga äro äfven de föreskrifter, som Södermanlandslagen innehåller i fråga om åtgärder till utrotande af varg och björn. Här uppställes nämligen såsom ett allmänt åliggande, hvarifrån ingen vore fri, att bygga varggård, gemensam för ett fjerdedels härad, hvarförutom hvarje bonde skulle ega 2 famnar vargnät. Visade sig en varg å egorna, skulle bud härom från gård till gård inom berörda krets genast kringsändas. Dödande af en gammal varg eller en hel kull med ungar medförde rätt till erhållande af en belöning, som af hvarje bonde skulle utgöras med en »smapænning». Sammalunda var förhållandet, om någon utan allmänt skall dräpt en björn, i hvilket fall han af hvarje bonde skulle bekomma »en swenskan penning». Kallelse till skall borde ovilkorligen efterkommas, och om någon försummade att infinna sig, kunde utan dom af hans egendom till pant tagas för tre öre.[5]
Hvad åter vidkommer Vestmanlandslagen, eger en ej ringa skilnad rum emellan den äldre och yngre. Bestämmelserna i den förra, som jemväl benämnes Dalelagen, äro i många hänseenden mera ofullständiga än i Uplandslagen. Ållonbärande träd omtalas ej; och böterna för olofligt tillgrepp af skogseffekter äro synnerligen låga. Olofligt tillegnande å annans mark af ett lass gran eller tallvirke likasom näfvertägt eller åverkan å »skafscogh», hvars bark afskalades och utgjorde föda åt kreatur samt under missväxtår jemväl åt menniskor, medförde samma bötesansvar 1 öre, utan att den stegring af detsamma, som Uplandslagen, om det tagna uppginge till 4 lass eller derutöfver, omförmäler, här återkommer.[6] Någon begränsning uti bydelegares rätt att nyttja skogen förefanns ej, utan skulle enhvar i oskiftad skog ega att »fara oc fikia åt saklöso». Deremot bestraffades, sedan skogen blifvit skiftad, hygge å annans lott med böter till belopp af 3 mark, emedan, såsom det förklarades, en hvar »skal wita sin lut».[7]. Skyldighet att lysa utlagdt giller är bestämdt uttalad, och tillika omnämnes, att, i händelse hund fastnade uti snara, som blifvit uppsatt före Katarinamessa den 25 november, i ersättning skulle af den dertill vållande lemnas en annan hund eller penningar efter gode mans bestämmande.[8]
I den yngre Vestmanlandslagen är åter öfverensstämmelsen med Uplandslagen större. Visserligen förefinnas några skiljaktigheter, men utan egentlig betydenhet. Så egde t. ex. i förstnämnda lag förbudet att taga ekorre giltighet från Vårfrudag den 25 mars till »wintær nat» eller natten till den 14 oktober, vid hvilken tid vintern ansågs börja.[9]
Bland de lagar, som för särskilda landskap af det gamla Sverige utan inberäkning af Skåne, Halland och Blekinge hade giltighet och i sin helhet till vår tid bevarats, återstår att beröra Vestgötalagen den äldre och den yngre samt Östgötalagen och Gotlandslagen.
Den af en tätare befolkning föranledda högre odling, som redan tidigt utmärkte flera delar af Vestergötland, kunde icke annat än uti lagen finna ett uttryck. Det befinnes sålunda, att i Vestgötalagen, den äldre och den yngre, jord värdet ställes högre än i de andra landskapslagarna. Rättigheten att å utmarker upptaga nya lägenheter är här föremål för vida bestämdare och tydligare föreskrifter. Egandet af en »attunger», hvarmed förstods en af de delar, hvari by var indelad, berättigade ensamt till delaktighet uti den mark, som utgjorde byalagets tillhörighet.[10] För hvarje intagande af jord derstädes synes det hafva fordrats samtycke af samtlige bydelegare; och under alla förhållanden var ett uppkommet nybygge begränsadt till de egor, som inom dess hägnad inneslötos eller bevisligen sedan äldre tider tillhört detsamma, så att, om än besittningen häraf var innehafvaren betryggad, han icke å den omkringliggande skogsmarken egde ifrågasätta mer än rätt till bete för sina kreatur likasom till yxbörd, hvarmed förstods rätt att bära yxa i skogen eller med andra ord befogenhet att der till nödtorft verkställa hygge.[11]
Uti den yngre Vestgötalagen uttalas såsom en allmän sats, att ingen utan erhållet tillstånd finge efter godtfinnande hugga i byaskog, hvari han hade mindre än en attunger,[12] Straffen
för skogsåverkan äro här ganska höga, hvarpå må såsom
- ↑ Manhælgisbalken V.
- ↑ Wiþerbobalken XV.
- ↑ Bygningabalken XIX.
- ↑ Bygningabalken XIX: §§ 1–3.
- ↑ Bygningabalken XXVII.
- ↑ Bygningabalken 23.
- ↑ Bygningabalken 43..
- ↑ Bygningabalken 44..
- ↑ Bygningabalken XV..
- ↑ Äldre Vestgötalagen Jordþærbalk 7: »Hauir maþer topt i by ok oræssland ok sex lassa æng, þa a han vitu til vtskiptæ.» Uti yngre Vestgötalagen Jorþæbalken XIX förklarades egaren af en attundæ lot tillkomma andel »oc til skogs oc til lagha hugs, sum hans egho loter bær til. a han minnæ, þa a han eigh vitu til skogs vtan til löf oc loc oc vndir viþu, hugge kastlægge af vndir viþn til eldebrandæ, swa sum hans ægho loter ber til, oc taki sin lot huar ligger baþi i vndir viþu oc aldin viþu þy niþer ær fallin»..
- ↑ Äldre Vestgötalagen samma balk 14: »Eig mæ takæ intaku, num alli alli þer ær eghu attundæ lot af attunge», hvarmed jemföres § 4 af 13 flocken: »Byggir han ut a mark by ær gærþi um kring sik sialuær. Byggir a fæ marku gærþir um kring sik a III vitter ællær III vittrum længær a oxæbyrþi til skogs, til vndir viþæ ok til fægans, ængir a vitu innæn gard hanum ok han ingæ utæn garþ till allmænniga, þæt kallas holmsköp, han ma eig i bælgh binda». Härmed öfrerensstämmer yngre Vestgötalagen Jorþæbalken XXXII..
- ↑ Fornæmisbalken XIII. »Igh må þen man i scoghe huggæ vlouandis ær minnæ hauir æn attundæ lot attungs oc lagha tompt vtan han saker se at þrenni sæxtan orthughum»..
