Den här sidan har korrekturlästs
5
Skogs- och jagtlagstiftningen intill 1718.

Till ersättande af de svenska landskapslagarne utfärdades omkring år 1351 den efter landets konung uppkallade Magnus Erikssons landslag. I väsendtliga delar öfverensstämmande med de förra häntyda dock dess bestämmelser å en högre utveckling. Enligt denna lag var upptagande af nybyggen å lands- och häradsallmänningarne äfven för dem, som deruti ansågos ega delaktighet, beroende å särskildt medgifvande af den, som egde att föra landskapets eller häradets talan, samt förenadt med skyldighet att för jordupplåtelsen utgöra afgäld, som skulle tillfalla till en tredjedel konungen och i öfrigt de jordegare, som uti allmänningen hade del, utan att dock dessa, om afgälden vederbörligen utgjordes, kunde i framtiden rubba den en gång lemnade besittningsrättigheten.[1] Å allmänningsjord befintliga lägenheter räknades, såsom synes af Eþzörisbalken XLII, till lösöre, hvilket utmärker, att innehafvaren ej dertill hade annat än besittningsrätt. Att intaga jord å oskift byamark var i allmänhet förbjudet. Om den var till rödjande lämplig, egde dock delegare att deraf inhägna någon del samt derå taga 3 sädesskördar, men skulle härefter ånyo till samfäldt bruk utlägga marken.[2] I fråga om afgärda by förekom, att densamma, som af uppkomsten å odalbys egoområde erhölle sin benämning, finge med den sistnämnda å dess allmänning njuta timmerfång af ej fruktbärande träd, derstädes taga gärdsel och bränsle samt ega näfver-, torf-, löf- och strötägt äfvensom hafva betesrätt.[3] Skyldighet uttalas för den, genom hvilkens åtgärd eld i skog utbrutit, att genast till dess släckande påkalla grannars hjelp; i sammanhang härmed lemnas bestämmelser om afläggande af vådaed vid dylikt tillfälle m. m.[4]

Med omnämnande af »kunungx parkum» förenades stadgande om strängt ansvar, 40 mark, för den som derstädes idkade jagt.[5] Rättighet att jaga med begagnande af ett visst slags nät »sima» förbehölls konungen; och för öfverträdelse häraf utgjorde straffet böter till nyssberörda belopp. Begagnande af giller i annans skog var förbjudet utom för björn, varg och räf, som en hvar egde saklöst dräpa. Till skyddande af elg, som sannolikt befunnits uti de mera befolkade delarne af landet hafva varit i aftagande, stadgades att i rikets alla provinser förutom Helsingland, Gestrikland, Dalarne, Vermland och Dalsland elgspjut icke finge anbringas, samt att allt fållande af detta djur för hela landet skulle vara förbjudet under tiden från fastans början till Olofsmessa den 29 juli. Äfvenledes inskränktes rätten att döda ekorre, mård och hermelin till tiden efter Allhelgonadag. Att hafva vargnät ålåg enligt denna lag såsom efter flere landskapslagar hvarje bonde; och för tillsyn att detta fullgjordes skulle en nätsyn fjerde dag efter pingst anställas.[6]

Magnus Erikssons landslag kunde emellertid ej tillvinna sig allmän giltighet, så att trots tillkomsten af densamma de gamla lokala skiljaktigheterna uti rättsligt hänseende qvarstodo temligen oförändrade. De för lagskipningen ogynsamma följderna af detta förhållande, hvilka med tilltagande förbindelser emellan invånarne från olika delar af landet allt skarpare framträdde, föranledde ett fortsatt sträfvande att för landet i dess helhet bringa till stånd en gemensam lag; och resultatet häraf blef den s. k. Kristoffers landslag, hvilken den 2 maj 1442 erhöll kongl. stadfästelse. Härmed synes visserligen målet för ifrågavarande sträfvanden hafva varit uppnådt; men länge rådde allmän okunnighet om sistberörda lags rättsliga betydelse, hvartill mycket bidrog, att åtskilliga afskrifter uti landet funnos spridda såväl af de särskilda landskapslagarne, som af Magnus Erikssons landslag, utan att der befintliga skiljaktigheter bemärktes.

Vid sidan af nu omförmälda för hela riket eller särskilda landskap gällande lagar torde möjligen förekommit vissa rättssamlingar, hvilka endast för obetydliga områden haft giltighet. En qvarlefva häraf är den af konung Albrekt år 1369 fastställda stadga för Hammars tridiung i Trögds härad.[7] Densamma innehåller, jemte meddelad förklaring »Thettæ hafwer warit af ålder Hamars Thridiungs Rætter», åtskilliga bestämmelser i fråga om skogsvård, hvilka uti denna helt nära Enköping belägna bygd, der redan tidigt fanns en tät befolkning, befunnos nödvändiga för att motsvara hushållningens behof. Om än ingalunda oförenliga med den gamla rättsuppfattningen äro dessa bestämmelser dock temligen egendomliga ehuru i vissa hänseenden ganska dunkla, så att man af dem näppeligen kan vinna en fullt tydlig bild, huru förhållandena ordnats. Otvetydigt framgår dock, hurusom en beständig bevakning af den gemensamt begagnade, men kanske för mulbete emellan de olika jordegarne skiftade skogen förefunnits. Likaledes synes rättigheten för delegare att taga skogseffekter hafva fatt en efter dåvarande förhållanden lämplig begränsning; och då härtill kommer, att åtgärd för skyndsam beifran af inträngande skogsåverkan var påbjuden, torde ifrågavarande stadga kunna anses såsom ett för sin tid temligen lyckadt försök att bringa till stånd en bättre hushållning med skogen än den då i allmänhet öfliga.

Det nu anförda må vara tillräckligt för att lemna en inblick i det sätt, hvarpå det svenska folket sökte i öfverensstämmelse med tidens kraf reglera de förhållanden, som med skogshushållningen hade samband. Förenämnda lagar sakna väl ingalunda alla spår af de feodala principer, som under senare delen af medeltiden uti Europas sydligare stater länge varit verksamma att undertrycka bondeståndets gamla friheter, men det är dock hufvudsakligen uti de förordnanden, hvilka efterföljde Kristoffers landslag, som verkan af den tilltagande bekantskapen med de utländska feodalförhållandena framträdde.

Såsom ett uttryck af nu anmärkta företeelse må betraktas det redan före tillkomsten af Kristoffers landslag meddelade, uti

30:de kapitlet af konungabalken derstädes influtna förbudet för

  1. Bygningabalken XXIV och Þingmalabalken V.
  2. Bygningabalken XXV.
  3. Samma balk XXX.
  4. Bygningabalken XXVIII: § 7.
  5. Kunungxbalk XXX.
  6. Bygningabalken XVIII och XIX.
  7. »Konung Albrechts stadga gjord för Hammars Tridiung i Thrögd» förekommer uti Hadorphs Biörköarätt och samling af gamla stadgar. Stockholm 1687. Bland dess stadganden torde här intagas:
    1. Efter anmärkning att femte ting skalle hållas å sankt Jakobs dag. »Tha egho næmphnæs fyra mæn, the egho scuda, æn skoga æru skipan före, ok æpter thera vitnom thridiungx tingh kalla, ther egho the syw natta dagh forlæggiæ at skogha rensa, oc siw nætter i fridhi standha.
    5. Nu sighx um skogha skipan, ther aa hwar sinom lwt radha, alighr a man som annan, utan Wærnæmæn oc Synæmæn hafva mera, oc Howudzman, Wærnamannom oc Synamannom halfva mera. Hwar» etc.
    7. Nu sigx vm skoga aka, tha egho Synemæn thættæ först göræ, ridha till theræ byæ the vmgyæwær at schada hafva giort a Thridiunx skoghana, sea oc scudha hwat der sant vm ær.
    8. Nu scal Thridiungx thinghe aka lyusa, tw lass vm hwar dagh i Hamar swa mangha dagha som them asæmber. Hwar som mera aker æn som saght ær böte öre för hwart lass oc» etc.
    9. Hwar som gifva vill, skipfta, æller siæljæ ako sina innan thridiungx, sina göre det före thridiungx tingi, hafve oc engin eenwald at gifva æller siælliæ ako uthan thridiungx, utan hwgge siælfwer oc ake siælwer wt af skoghanom, ok göræ aff sidhan hwat han siælwer vill. Howdzman, Wærnæman ok Synærman eghan swa i ako som i skipan.
    14. Å fiæradagh pinghisdagh agha Wærnamæn vm skogh rijda, them» etc.