större hinder att rörande jagten finna tillfredsställande bestämmelser till ersättande af stadgan angående jagt och djurfång af den 29 augusti 1664. Det för ständerna framlagda förslaget till allmän lag innehöll uti 23 kapitlet af byggningabalken med nyssberörda stadga öfverensstämmande föreskrifter i fråga om jagt. Häraf uppväcktes emellertid en vid riksdagen år 1731 börjad strid, som hotade att förhindra hela lagens antagande. De ofrälse stånden, som medgåfvo, att rätten till fällande af s. k. högdjur tillkomme ensamt konungen och adeln, bestredo nämligen, att den s. k. mindre jagten å egna eller samfälliga egor, likasom å lands-, härads- eller sockneallmänningar skulle vara adeln förbehållen, men förmenas andra, under hänvisning till landslagen 19 kapitlet byggningabalken, hvars grundsatser om jagtens förbindelse med jordeganderätten, om än de af senare förordningar blifvit inskränkta, dock ständerna hade rätt att upplifva. Adeln påpekade åter till stöd för de i lagen föreslagna stadgandena, att derigenom ej ifrågasattes någon ändring af det, som var lagligen gällande och till förekommande af villebrådets utrotande erfordrades, samt anmärkte tillika emot det åberopade stödet af landslagen för en motsatt mening, hurusom samma lag, utan att betaga skattejordegaren hans ständiga besittningsrätt, ej visste af annan jordegare än kronan och frälseman, hvilket senare yttrande hos de öfriga stånden framkallade lifliga motsägelser.
Då ingendera ville gifva vika, blef adelns förslag om det ifrågavarande 23 kapitlets uteslutande ur lagen, såsom innehållande stadganden af privilegii natur, af ständerna samfäldt godkändt; i sammanhang hvarmed beslöts, att hos Kongl. Maj:t göra framställning, att 1664 års stadga skyndsamt måtte öfverses och förbättras på det sätt, som med hvar och ens rättigheter öfverensstämde, och att den nya stadgan sedan till allmän efterrättelse måtte utfärdas före närmast följande riksdag, då hvarje stånd, i fall något voro deremot att erinra, hade tillfälle att söka ändring. Skrifvelse härom innehållande jemväl förklarande, att 23 kapitlet af lagförslagets byggningabalk hade uteslutits, afläts den 13 december 1734 till Kongl. Maj:t, som derefter den 20 mars 1735 anmodade hofrätterna att inkomma med betänkande och förslag till öfverseende af 1664 års stadga. Sedermera tillsattes den 8 december 1749 en särskild kommission för behandling af ärenden, som med jagten hade sammanhang. Hos ledamöterna af kommissionen synes hafva varit förherskande en benägenhet att bibehålla det bestående; hvadan jemväl det förslag till en förbättrad och förnyad förordning om jagt och djurfång, hvilket emellertid blef upprättadt och för allmänheten publicerades,[1] icke kunde vinna behörigt godkännande.
Inom alla områden af ekonomisk verksamhet rådde under den s. k. frihetstiden ett lifligt bemödande att åvägabringa en högre utveckling, hvarvid synnerlig uppmärksamhet egnades åt den förut tillbakasätta landthushållningen.
Landets uppodling och bebyggande likasom allt, som dermed stod i förbindelse, blef ett ständigt föremål för de makthafvandes omsorger. För upptagande af de talrika ödeshemman, som under de sorgliga krigsåren i början af ifrågavarande århundrade uti alla delar af riket uppkommit, meddelades åtskilliga förmåner, hvilka i förening med de skilda förordningar, som till gynnande af nybyggesväsendet utkommo, verkade för odlingens utbredning. Icke allenast i de obebygda delarne af Norrland bereddes härigenom uppkomsten af nya hemman, utan äfven å kronoparker och allmänningar i andra orter uppstodo genom upplåtelse af odlingsbara platser sjelfständiga lägenheter, hvilkas värde genom innehafvarnes derå nedlagda arbete år ifrån år ökades. Härförutom vidtogos skilda anstalter för att hos jordbrukare väcka håg och lust för ett förbättradt åkerbruk. Uti detta syfte tillförsäkrades jordegare för tillkomna nyodlingar å hemmanets egor evärdlig skattefrihet; och vigtiga upplysningar uti förevarande hänseenden lemna ännu de berättelser, som landshöfdingarne i fråga om landthushållningen afgåfvo till ständerna.
Af det intresse, hvarmed allt, som rörde åkerbruket omfattades, följde jemväl omtanka för skogshushållningens höjande. Ju högre värde tillades jordbruksfastighet, desto angelägnare blef det att för framtiden betrygga en jemnt fördelad tillgång å skogseffekter, hvilka med dåtidens kommunikationsanstalter endast undantagsvis kunde bära kostnaden af en längre transport. Likaledes må härvid icke förglömmas, att, då för industrien skogens alster voro i hög grad nödvändiga, dess utveckling under ifrågavarande period äfvenledes ledde till ökad omsorg för skogens bibehållande. Detta yttrade sig väl förnämligast uti sträfvan att åvägabringa en tillfredsställande lagstiftning, utan att efterlefnaden deraf synnerligen noga öfvervakades. I de sydliga landskapen inrättades dock mångenstädes planterhagar och uti den mellersta delen af landet ställdes i detta syftemål allmänningarne för kortare eller längre tid under förbud.
Till förminskande af förbrukningen utaf skogseffekter meddelades en mängd påbud, hvilka med den stora utsträckning, som skogsmarken intog i förhållande till befolkningen, nu kunna synas ganska egendomliga, men förklaras af den då rådande föreställningen om en öfverafverkning.
Här må jemväl omnämnas, hurusom vetenskapsakademien, som år 1739 inrättades samt uti sitt sigill upptog och ännu bibehåller bilden af en man, sysselsatt att plantera träd, med öfverskrift »för efterkommande», länge var verksam för befordrande af allt, som kunde ega för skogshushållningen eller jordbruket ett gagnande inflytande.
Då i afseende å skogens vård de meddelade lagbestämmelserna visade sig icke uppfylla de förhoppningar, som derå grundats, leddes man till den öfvertygelsen, att för målets vinnande ändringar uti lagstiftningen vore behöfliga. Fråga synes härvid hafva uppstått att antingen i allmänna skogsordningen, mer än redan skett, taga hänsyn till de egendomliga förhållandena i olika delar af landet, eller vid sidan af densamma upprätta särskilda förordningar för de olika landskapen; och sedan ärendet till en början behandlats af landshöfdingarne samt dessa inkommit med yttrande, förordnade Kongl. Maj:t den 22 december 1749 med uttalande af nödvändigheten af en »för hvarje landsort i riket lämplig och förnyad skogsordning» åtskilliga personer att derom gå i författning.[2]
Dessa kommitterade, hvilkas verksamhet upphörde först år 1756, utarbetade ett den 24 februari nämnda år till Kongl. Maj:t öfverlemnadt förslag, hvilket med vissa förändringar, och sedan
jemväl amiralitetskollegium uppsatt ett sådant, den 14
- ↑ Detta förslag finnes uti Modées författningssamling under den 31 december 1755.
- ↑ Ledamöter af kommissionen voro presidenten grefve Piper, krigsrådet Johan Wefverstedt, kammarråden Jonas Wulfvenstjerna och Samuel Ehrencrona, amiralitetskammarrådet H. Löfvensköld, assessoren Ulrik Rudenschiöld, kammarherren och assessoren G. B. Bonde samt assessoren Olof Rudebäck.
