Den här sidan har korrekturlästs
23
Skogs- och jagtlagstiftningen från 1809 till 1870.

statsrådet Jonas Wærn såsom ordförande äfvensom statsrådet L. Almqvist, presidenten i bergskollegium Fredr. Åkerman, öfverdirektören vid landtmäteriet Ludvig B. Falkman, hofjägmästaren Israel af Ström, öfverjägmästaren, t. f. direktören för skogsinstitutet Gustaf Segerdahl samt brukspatronen Baltzar De Maré, med åliggande för dem att afgifva utlåtande och förslag, om och hvilka åtgärder, som från lagstiftande eller verkställande maktens sida vore att vidtaga i ändamål att förekomma den öfverklagade, till framtida skogsbrist och menliga klimatiska verkningar ledande förödelsen af skogarne i landet samt att i allmänhet befrämja en förbättrad skogshushållning.

Komitén afgaf den 28 juni 1856 utlåtande, innehållande, efter framställning rörande de dåvarande förhållandena inom de olika landskapen, ett förslag till ny förordning om skogarne i riket samt till nya och förändrade föreskrifter uti vissa delar af skiftesstadgan samt flera andra till skogshushållningen hörande ämnen, äfvensom angående grunderna för inrättande af en särskild skogsstyrelse i hufvudstaden samt af skogsstat i landsorterna. Högsta domstolens yttrande infordrades i anledning af komiténs förslag till ny förordning om skogarne i riket samt till ändringar i skiftesstadgan; hvarefter Kongl. Maj:t uti skrifvelse den 30 maj 1857 öfverlemnade till rikets ständer det af komitén uppgjorda förslaget, med tillkännagifvande att Kongl. Maj:t för sin del funnit följande bestämmelser böra läggas till grund för ny lagstiftning uti ifrågavarande ämne:

att kronoparker samt andre kronans skogar och planteringar borde, derest särskilda omständigheter ej annat föranledde, bibehållas oförminskade och ställas under vård och förvaltning af en i hufvudstaden inrättad särskild styrelse med underlydande tjensteman och betjente i landsorterna, i ändamål att behandlas efter sådan, på vetenskapliga regler grundad hushållningsplan, som betryggade deras framtida bestånd och tillväxt;

att häradsallmänningarne likaledes borde bibehållas oförminskade och oskiftade samt stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning, i ändamål af enahanda regelbundna behandling, som kronoskogarne, men med rättighet för dem, som efter dittills gällande grunder kunde anses såsom delegare i dessa allmänningar, att tillgodonjuta den behållna afkastningen deraf antingen in natura eller med de derför inflytande penningar, på sätt delegarne kunde sins emellan öfverenskomma, dock att kostnaden ej mindre för skogarnes indelning, der sådan ej redan skett, än äfven för deras vård och skötsel skulle i förstå rummet utaf afkastningen godtgöras;

att skogar å kungsgårdar, boställen och alla andra kronans och allmänna inrättningars hemman och lägenheter, skulle, så vidt med afseende å deras beskaffenhet pröfvades lämpligt, och hinder i öfrigt ej mötte, på allmän bekostnad till regelbunden hushållning indelas; dock att å hemman eller lägenheter, som ej vore under kronans omedelbara disposition, kostnaden för skogarnes indelning efter hand godtgjordes af den inflytande afkastningen;

att, hvad anginge de kronohemman och lägenheter, hvilka besuttes med stadgad åborätt, innehafvarne egde, så framt den vid indelningen föreskrifna hushållning iakttoges, fritt använda årliga afkastningen af skogen, hvilken, till dess sådan indelning skett, finge endast till husbehof begagnas, samt, i händelse hushållsplanen öfverträddes, kunde på lämplig tid sättas under förbud;

att samma rätt och förmån äfven tillkomme boställshafvare derest boställets skog ej öfverstege 500 tunnland eller, ehuru mindre, likväl vid dess indelning befunnes i betydligare mån öfverstiga boställets behof af skogsfång, i hvilket fall det skulle ankomma på Kongl. Maj:ts pröfning, om och under hvad vilkor skogen finge antingen af boställshafvaren bibehållas och nyttjas eller ock af skogsbetjeningen särskildt vårdas och förvaltas, med iakttagande att af skogens behållna afkastning i förstå rummet tilldelades boställshafvaren, hvad honom skäligen tillkomme;

att då skogen å kronans eller allmänna inrättningars på arrende upplåtna hemman och lägenheter ej funnes vara af den större betydenhet, att den borde ställas under särskild vård och förvaltning af skogsbetjening, men dess indelning till regelbunden hushållning dock pröfvades lämplig, hädanefter vid utarrendering af sådana hemman borde stadgas förbindelse för arrendatorn att, der indelning vore eller blefve verkställd, ställa sig vederbörligen uppgjord plan i afseende å skogens behandling till efterlefnad, emot rättighet för honom att fritt få disponera, hvad af skogens årliga afkastning icke åtginge till hemmanets behof;

att oskift skog tillhörande hemman, by eller socken ej finge, om någon delegare det bestrede, annorledes än till husbehof användas, derest en regelbunden skogshushållning icke iakttoges;

att sockneallmänning ej kunde skiftas utan pröfning och tillstånd af Kongl. Maj:ts befallningshafvande; att svedjande i skog och betesmark äfvensom getters utsläppande i skog förbjödes;

att, der i följd af särskilda förhållanden afrödjning af skogstrakt skulle finnas lända till men för klimatet eller växtligheten å angränsande jordområden, eller medföra fara för jord- eller bergras eller kunde föranleda annan våda, sådan skogstrakt skulle kunna fridlysas från annan än den mera inskränkta afverkning, som pröfvades vara i nämnda hänseende oskadlig, och hvilken under behöriga kontroller finge verkställas;

och slutligen att i sammanhang med införande af en sådan lagstiftning rörande skogshushållningen, förhöjda och i viss mån förändrade ansvarsbestämmelser för tillgrepp och åverkan i skog antoges.

Härjemte äskade Kongl. Maj:t beviljandet intill nästföljande statsregleringsperiod af ett ärligt förslagsanslag å 150,000 rdr rmt, för att, utom det bidrag, som kunde vara att påräkna från skogsplanteringskassan, från hvilken för år 1857 utginge till skogsstatens aflöning ett belopp af 64,145 rdr samma mynt, hvaruti likväl inbegrepes en del boställens afkastning, af Kongl. Maj:t i mån af behof disponeras till erforderliga utgifter för skogsinstitutet och de lägre skolor, som för skogsbetjeningens utbildning blifvit ifrågasätta samt för skogsstyrelsens inrättning jemte dess och öfrige till skogsstaten hörande tjenstemäns aflöning.

Rikets ständer, som erkände behofvet af en skogsstyrelse i hufvudstaden beviljade för inrättande af en sådan och de öfrige af Kongl. Maj:t ifrågasätta ändamål ett ärligt reservationsanslag och funno uti skrifvelse den 16 februari 1858 i allmänhet icke något att erinra vid de af Kongl. Maj:t, angifna bestämmelser eller grunder för en ny skogslagstiftning med förklarande dock att i afseende å den ifrågasätta dispositionsrätt, som skulle tillkomma innehafvare af kronohemman och lägenheter, hvilka med stadgad besittningsrätt besuttes äfvensom boställsinnehafvare, sådana betänkligheter förekommit, som förhindrat rikets ständer att samma stadganden godkänna, hvarförutom ständerna anhöllo