sistnämndes sida att i sådant fall »byta och dela» med riksmarsken »den del der god är», och uti bref den 6 februari påförande år förnyades begäran, med tillägg att konungen jemte jägaren ville hafva »ett godt par stöfvare».[1] Äfven från andra håll sökte konungen förskaffa sig till djurfång lämpliga personer. Den 2 mars 1544 skref han till Nils Grabbe i Wiborgs län med anmodan att sända göda »fågelfängare och skyttan», som kunde skjuta hvarjehanda skogsfågel i synnerhet järpar; och den 9 oktober samma år anbefalldes anskaffande af en hornbåge till den »finske vildskytt», som dragit till Gripsholm. Ofta omförmäldes under Gustaf I:s regering en person vid namn Claus Djureskytte. Till honom, som någon gång kallades konungens trotjenare, öfverläts enligt kongl. brefvet den 1 juli 1539 att å efterlefnaden af åtskilliga der meddelade föreskrifter i fråga om jagt å hjort och bind m. m. utöfva uppsigt[2] under hotelse att, om han dervid såge genom fingrarne, han skulle straffas till lif och gods.
Särskilda förläningar meddelades personer för dylik uppsigt eller andra med jagten sammanhängande ändamål. Så erhöll enligt kongl. brefvet den 26 mars 1541 en »her Anders Jegere», jemte confirmation af Torsö prestegäld, den närliggande Odensön, under vilkor att han noga skulle tillse, att fridkallade djur ej der skötes eller utöddes; och ofvannämnde Claus Djureskytte fick den 10 juli 1552 förläning af vissa nybyggen å Edsweden (sedan benämnd Edsmärren) i Westergötland, med skyldighet att »dher emoth uppehålla salt och tunneträ tills dhen willebråd han till wårt behoff församblandes eller skjutandes warder».
Oafsedt de särskilda uppdrag, som härutinnan lemnades vissa personer, tillhörde den allmänna tillsynen, att kongl. påbud och befallningar rörande jagt och skogsvård åtlyddes, vederbörande fogdar och öfver dem de ståthållare eller andra befallningsman, som i de olika orterna å konungens vägnar bjödo och befallde.
För de högre embetsmännen förefanns och fortlefde sedermera rätt att till eget behof fälla villebråd å kronomark. En antydan härom innebär det kongl. bref, som den 14 mars 1673 utkom, innehållande, att ingen landshöfding finge hafva i sin tjenst flere än två skyttar, utan att dessa dock skulle få fälla något högdjur vidare än lagen föreskrefve, hvarmed sannolikt menades, att de i lagen förbudna tiderna skulle iakttagas. Äfven nu gällande jagtstadga tillägger såsom bekant Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egna personer jagträtt å kronoskog inom deras tjenstgöringsområde.
Nu omförmälda förmån torde väl hafva varit de lägre embetsmännen förvägrad. Att märka är dock, hurusom under 1500-talet deras verksamhet ej var begränsad till utöfvande af uppsigt å jagtvården, utan inträffade ej sällan, att föreskrifter i fråga om de djur, som till konungens behof borde inom en viss ort fällas, kommo för verkställighet dem till hända. Härigenom fingo de emellertid ett sådant bestyr med jagten, som lätt för dem möjliggjorde att tillgodose egna intressen, hvarföre förbud måste ibland till dem utfärdas att fälla högdjur.[3]
Temligen oförändrade tyckas förhållandena uti ifrågavarande hänseende bibehållit sig under senare delen af sistnämnda århundrande. Esomoftast utsände konungen under denna tid sina personliga tjenare för att i landsorten fälla villebråd. Exempel härpå erbjuder den kongl. befallning, som den 19 juni 1576 lemnades drabanten Olof Larsson att begifva sig till Westergötland och Dalsland för att der med undersåtarnes tillhjelp till konungens eget behof fälla inemot 50 elgar, hjortar och rådjur samt efter skedd insaltning sända köttet till konungen.
I den mån regenterne af vigtigare göromål hindrades att egna en noggrannare uppmärksamhet åt jagtvården, framträdde behofvet af särskilda förtroendemän för utöfvande af uppsigt å densamma, likasom å hushållningen vid de kongl. djurgårdarne.
Väl meddelades redan under Johan III:s regering förordnande för några personer, tillhörande högadeln, att inom en eller annan trakt af riket hafva en viss tillsyn uti nyss berörda hänseende; men dessa uppdrag[4] voro, efter hvad det vill synas, af temligen tillfällig natur och afsågo sannolikt i framstå rummet att utan hänsyn till stånd bereda tillämpning af jagtförordningarne.
Mera omfattande och varaktig var den anställning, som den 16 mars 1595 lemnades Nils Claesson till Alebäck. Honom uppdrogs nämligen enligt fullmakt nämnda dag att vara konungens jägmästare med skyldighet att hafva uppsigt öfver Kongl. Maj:ts djurgårdar samt försvara Kongl. Maj:ts och kronans parker och »all djurfällning emot lag och rätt».
Under den sedermera följande tiden omnämndes allt oftare jägmästare och jägare. I kongl. bref den 24 januari 1604 lemnades ett visst uppdrag åt »jägmästaren Michel Wachtmester» och uti bref från konungen samma år omförmäldes den 4 februari »Hans Jäger» och den 21 augusti »Chilian Christianson Jägare».
Möjligen lemnades redan till dessa och andra personer, som i landsorterna vunno anställning såsom jägmästare, jägare eller skogvaktare, ett visst inseende öfver skyttarne, men detsamma, om det ens ifrågakomma, hade näppeligen någon större betydelse. Vigtigare var det, att den 27 juni 1613 till öfverjägmästare utnämndes en inflyttad tysk, Stellan Otto Mörner, som dessförinnan år 1606 förordnats till öfverhofjägmästare. Den honom tilldelade titeln af öfverjägmästare utmärker beskaffenheten af det meddelade uppdraget och den öfveruppsigt, som honom tillkom öfver de i landsorten varande jägmästarne med flere. En omständlig fullmakt utfärdades för honom samtidigt dermed, enligt hvilken han skulle, bland annat, hafva tillsyn öfver kronans parker, som Sveriges lag konungen ensam förbehölle; i sammanhang hvarmed förekommo åtskilliga föreskrifter i fråga om jagt och skjutande, om fogellek, om björnar och varggårdar, anställande af skyttar m. m.
Vid sidan af nu omförmälda personer, hvilkas hufvudsakliga uppgift låg uti utöfning af jagten, förekommo andra, till hvilka en viss befattning med skogsvården öfverläts. Sålunda befullmäktigades den 7 augusti 1581 profossen i Vestergötland att hafva uppsigt öfver kronans skogar särdeles å Edsveden och alla de skogar, som läge utmed elfven, med förklarande, att bevis å förbrytelser, som af honom uppdagades, skulle insändas till konungens kansli; och den 3 september 1596 utfärdades försvarelsebref för Nils Berg, som på jägmästaren i Vestergötland Claes Jonssons begäran förordnats att hafva akt å kronans skogar och konungsparker i Vestergötland.
- ↑ Huru angelägen konungen var att i hans tjenst anstälde jägare ej skulle afvika, inhämtas af kongl. brefvet den 21 augusti 1529 med befallning till Bengt Skrifvare, att denne skulle »bespana» en jägare med hundar i Småland, om hvilkens vistelseort konungen var okunnig.
- ↑ [?]
- ↑ Kongl. brefvet den 5 juli 1547 föreskref sålunda att fogdarna i Nyköpings län icke finge skjuta så många elgar och rådjur.
- ↑ Den 27 oktober 1572 befullmäktigades Göran Gyllenstjerna att hafva tillsyn öfver jagten inom Stäkeborgs län; och den 22 oktober 1573 fick Carl de Mornay ett likartadt uppdrag.
