Den här sidan har korrekturlästs
28
Administrationen.

en allt bestämdare skilnad emellan, å ena sidan, sådana jägeribetjente, som hade den lokala skogs- och jagtvården å landsbygden till sig öfverlåten, och, å den andra, dem, som för jagt och djurfång voro i konungens personliga tjenst.

De förre voro närmast underordnade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, medan de senare, som hörde till hofjägeristaten,[1] ställdes i uteslutande beroende af visse utaf konungens hofembetsmän. Bland dessa skulle visserligen högsta chefskapet utöfvas af konungens öfverstemarskalk, men öfverläts hufvudsakliga befattningen härmed till hofjägmästaren, hvilken skulle anordna och leda de kongl. jagterna samt öfvervaka hushållningen å djurgårdarne.

Kongl. Maj:ts i de olika landsorterna varande befallningshafvande, som sedan äldre tider utöfvat hvar inom sitt län den högsta tillsynen öfver skogsvården, förlorade i viss mån under medlet af 1600-talet sin gamla myndighet, i det att till vissa af de då inrättade s. k. rikskollegierna lemnades en icke obetydlig befattning med de skogar, hvilka betraktades såsom kronan tillhörande. Såsom här ofvan blifvit omnämndt, öfverläts nämligen för bergshandteringens understödjande till bergskollegium, enligt Kongl. Maj:ts fullmakt af den 6 juli 1649, en omfattande förfoganderätt öfver kronans skogar och allmänningar särdeles i närheten af bergverk och bruk; och med hänsyn till flottans behof af ekvirke samt masteträd kom amiralitetskollegium att taga befattning med frågor, som å tillgången af nämnda slags virke kunde få inflytande. Kammarkollegium hade att skaffa med jordbrukshushållningen i allmänhet uti riket, hvadan ock allt, som rörde skogsvården, underställdes dess pröfning;[2] och slutligen fick krigskollegium, i följd af indelningsverket» upprättande och hela den öfriga i sammanhang dermed åvägabragta militära organisationen åliggande att hafva omvårdnad rörande allt, som anginge hushållningen å de till militiestaten anslagna talrika hemmanen.

Inom länen fortforo emellertid Kongl. Maj:ts befallningshafvande att i fråga om skogsvården vara den högsta myndigheten. Till dem ställde kollegierna uti ärenden rörande skogsväsendet sina bref; och skyldighet för landshöfdingarne att med uppmärksamhet följa skogshushållningen inom de särskilda länen återkom städse uti de instruktioner, som för dem utfärdades. Dem underordnade voro krono- och jägeribetjente.

Sedan längre tid tillbaka synas de för djurfång anställde skyttarne och till jägeristaten hörande medlemmar ibland hafva blifvit ålagde att deltaga uti landets försvar. Kongl. brefvet den 12 april 1611 innehöll uttrycklig befallning till Michel Wachtmester att emot danskarne uppbåda skogvaktare samt af dem bilda en fana; och uti en ibland hofjägmästarnes handlingar i riksarkivet förvarad ansökan från 1680-talet omförmäles, att skogvaktare dessförinnan hållit en god klippare med sadel och pistoler för att, när så omträngde, i krigstider gå till gränsen.[3]

Den talrika jägeripersonal, som under början af 1700-talet förekom i Skåne, utgörande enligt en ännu i behåll varande specifikation och rulla för år 1714, en öfverjägmästare med dennes vikarie, en holzförste, åtta hejderidare och landtjägare samt en hvar af dem underordnade skogvaktare till ett sammanlagdt antal af 33 personer, äfvensom 49 extra kronoskyttar, alla fördelade å de olika hejderidaredistrikterne, synes jemväl af generalguvernören grefve Stenbock hafva blifvit använd vid försvaret emot danskarne,[4] och sannolikt torde till de vapenföre jägarne härvid öfverlemnats att biträda vid handledningen af de odisciplinerade hopar, hvilka han nödgades att föra emot den inträngande fienden.

Under slutet af samma sekel kom, såsom här nedan skall omförmälas, ånyo jägeristatens medlemmar att användas för militära ändamål.

Det redan tidigt under frihetstiden framträdande bemödandet att genom anordnande af ek- och bokplanteringar bereda ökad tillgång å dessa trädslag, föranledde, såsom omnämndt blifvit, den 1 september 1720 meddeladt förordnande för ränte- och proviantmästaren Nils Rahmn att vara direktör vid skogarne i Göteborgs och Bohus län samt Elfsborgs län och Halland »med rang, som i 36:te nummern i rangordningen vore införd, dock utan lön eller gravation i staten». Samma direktörsbefattning bekläddes efter honom af öfverstelöjtnanten Thure Lejonstolpe, men torde sysslan sedermera indragits. Nils Rahmn ådagalade mycket nit uti sitt embete, hvarom vitna de omfångsrika berättelser i ämnet, som han afgaf till öfverordnade myndigheter, och hvilka i flera hänseenden äro ganska upplysande.

Amiralitetskollegium likasom bergskollegium fortforo under frihetstiden att ega ofvanberörda befattning med skogsvården.

För att biträda kammarkollegium vid öfverläggningar angående rikets kultur förordnades den 8 juni 1725 en särskild ekonomideputation, bland hvars ledamöter märktes riksråden grefve De la Gardie och baron Lagerberg äfvensom presidenten baron Feif, öfverdirektören Nordencreutz och assessoren i bergskollegium Bergenstjerna.

Jägeripersonalen, som säkerligen under krigsåren haft många vakanser, återställdes efter det fredstillstånd inträdt i nära öfverensstämmelse med hvad som egt rum efter 1682 års resolution.

Huruvida jägerifiskaler fortfarande förekommo bland de ordinarie beställningarne, är ovisst. Någon gång blefvo likväl dylika tjensteman, hvilka, såsom varande utan lön, ej upptogos i staterna, omförmälde. Så tillades jägerifiskaler genom kongl. brefvet den 16 januari 1740 vid åtal för svedjande samma andel

af böter och af grödan, som genom kongl. brefvet den 25 april

  1. Redan 1632 förekom en hofjägeristat åtgörande 1 fogelfängare, 3 jägare, 2 djurskyttar och 4 fogelskyttar. Talrikare var den 1637, då bland hofpersonalen upptogs: 1 hofjägmästare, 4 nätjägare, 1 fogelfängare, 12 djur- och fogelskyttar, 1 hofjägare med biträde samt 2 falkenerare, för hvilka aflöningen uppgick till 1,387 daler 16 öre. Uti staten för är 1646 förekom likaledes en särskild hofjägeristat, fördelad i två afdelningar, de tyske och de svenske jägarne. De förre utgjordes af 1 hofjägmästare med 4 tjenare, 1 hofjägare med sina tjenare, 1 »besuchknecht » med dräng, 4 jägaredrängar och 4 tygknektar, under det att åter de svenska jägarne voro bland andre 4 nätjägare, 1 fogeljägare, 12 djur- och fogelskyttar, 1 »waideman», som tog rapphöns, 1 hofjägare med två drängar, 1 hejderidare vid Stockholm, 1 »waideman, som ligger på heeden». Sammanlagda aflöningen uppgick för de tyska jägarne till 4,056 daler och för de svenska jägarne till 1,754 daler, deruti inberäknade 282 daler till hundarnes förtäring. Bland hofjägmästarne under senare delen af 1600-talet och början af påföljande århundrade må nämnas Hans Reutercrantz, Otto Mörner och Carl Gustaf Spens.
  2. Kammarkollegium skulle jemväl enligt kongl. brefvet den 16 november 1680 hafva inspektion öfver jägeritjenstemännens aflöning likasom å djurgårdarne att der fallande hö till konungens nytta begagnadet.
  3. På samma ställe uppgifves, att i Vestergötland funnits vid denna tid 50 skogvaktare samt dessutom enligt kongl resolutioner en kronoskytt i hvart härad, hvilka åtnjutit till boställe de förre ½ mantal och de senare 1/4 mantal.
  4. Den 21 augusti 1709 uppdrog grefve Stenbock till öfverjägmästaren G. Hammarberg att till förökande af jägeristaten i Skåne antaga till kronoskytt en af hvarje socken, som vore skicklig till jagt och skogarnes befredande och brukbar vid andra påfallande tillfällen till rikets försvar. Förmåner, som utlofvades dem, voro: frihet från utskrifning och extra ordinarie kontribution, Kongl. Maj:ts särskilda beskydd och hägn samt försäkran att ej blifva till utrikes ort transporterad. Ståndspersoner, som ville emottaga anställning vid jägeristaten, skulle tillförsäkras att efter hvars och ens qvalitet och egenskap dervid employeras. Skrifvelsen härom finnes i riksarkivet bland handlingar rörande skogs- och jägeristaten, der äfven omförmälda rulla förekommer.