c) att utöfva öfverinseende och befäl öfver de vid skogs- och jägeristaten anställde tjensteman och betjente;
d) att ordna och utöfva högsta tillsynen öfver de allmänna skogsundervisningsverken i riket;
e) att i frågor rörande skogshushållningen och jagtväsendet afgifva utlåtanden, hvilka kunde varda från Kongl. Maj:t infordrade eller eljest af embetsmyndighet er begärdes; samt
f) att hos Kongl. Maj:t göra framställning angående sådana till styrelsens befattning hörande ämnen, hvarom Kongl. Maj:ts beslut borde begäras, äfvensom årligen afgifva berättelse om skogsundervisningens och skogshushållningens tillstånd i riket; i sammanhang hvarmed föreskrefs, dels att de skogshushållnings- och kulturplaner, som derefter upprättades, skulle af Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverlemnas direkt till skogsstyrelsen, för att der granskas, dels att redogörelser såväl i rent forstligt som i ekonomiskt hänseende angående förvaltningen af de skogar, som stode under allmän uppsigt, skulle afgifvas till skogsstyrelsen, hvilken det tillkomme, att med ledning af dessa redogörelser i behörig ordning vidtaga de åtgärder eller meddela de rättelser, som kunde finnas erforderliga.
Frågor angående l:o pröfning och fastställelse af trakthuggningsindelningar och hushållningsplaner å kronoparker och häradsallmänningar, 2:o enahanda pröfning af förslag rörande skogshushållningen å flygsandsfält, 3:o pröfning af kulturförslag å] kronoparkerna, hvilket medförde anordning af medel från skogsplanteringskassan samt 4:o vidtagande af de åtgärder, hvartill årligen inkomna skogsredogörelser för kronoparker och häradsallmänningar föranledde, tillhörde emellertid fortfarande kammarkollegium, till dess genom kongl. brefvet den 29 juni 1866 den befattning med skogshushållningsärenden, som förut tillhört nämnda kollegium, öfverflyttades helt och hållet å skogsstyrelsen.
Åt nämnda styrelse och skogsstatens tjensteman öfverläts likaledes genom kongl. brefvet den 9 december 1870 från förvaltningen af sjöärenden och vid sjöförsvaret anställde tjenstemän åliggandet att ega kännedom om kronans ekskog samt till master och spiror för flottans behof användbar furuskog.[1]
Uppkomsten af allmänna skogar.
I nära samband med den sjelfständiga ställning, som landskapen
och inom desamma häradena i äldre tider intogo till
hvarandra, stod den då allmänna föreställningen, att befintlig
skogsmark, som ej tillkom enskilda hemman eller byar, vore en
gemensam tillhörighet för inbyggarne uti det härad eller, under
vissa förhållanden, hela det landskap, der sagda mark fanns.
Å denna förutsättning hvilade flera stadganden i landskaps- och
landslagarne.
Allmänningsjord utmärkte sålunda ej städse mark, som saknade egare. Blott i de norra delarne af riket, der en fast befolkning icke under medeltiden uppkommit, inbegreps derunder öde varande och sålunda för en hvar tillgänglig mark. I det öfriga landet utgjorde åter allmänning en viss menighets bestämda egendom; rätt att derstädes tillegna sig skogseffekter och begagna mulbete tillkom dem, som inom häradet eller landskapet bygde och bodde.[2]
Allmänningarnes egenskap af gemensam egendom för befolkningen inom en viss ort framträdde på mångahanda sätt. Menigheten eller dess lagliga representation tillhörde det att bestämma, om mark finge derifrån upplåtas, och under hvilka vilkor sådant tillätes. Äfven i andra hänseenden förfogade densamma efter godtfinnande öfver allmänningsmarken. Innehafvare af jord å allmänningsmark kommo öfverallt, der ej dess omfattning gjorde en förminskning betydelselös, att stå uti ett visst beroende till den menighet, som dertill var egare. Härå häntyda de i Vestgötalagen förekommande uttrycken »almænnings bondi», »almænnings iorþ», »almænnings karl» och »almænningslandboe».
Områden, hvilka betraktats såsom allmänning, blefvo af menigheter öfverlåtna till enskilda personer eller för vissa ändamål disponerade. Mångfaldiga exempel finnas härpå. Enligt bref af erkebiskopen Nils Alleson, dateradt den 21 december 1302,[3] hade Särestad (nu Segerstad), Hanebo och Söderala socknar med vissa förbehåll upplåtit omkring 3 qvadratmil af skogen Emord eller Ödmorden till underhåll af ett herberge för vägfarande, utan att något tillstånd af konungen eller hans fogde dervid sattes i fråga. Lagmannen Niklis Björnsson förklarade uti bref af den 10 april 1328, att han i samråd med landskapets inbyggare tilläte biskop Styrbjörn i Strengnäs, att i utbyte mot vissa biskopsstolens eller domkyrkans gods erhålla några skogar och egendomar, kallade allmänningar. En handling, daterad Hvalstad den 1 september 1312, omförmäler, hurusom med hela häradets bifall fogden i Skara Sune Jonsson frikallats från erläggande af häradsskyld för en fastighet i Skæmmingeryd och till och med långt senare bibehöll sig föreställningen om menighetens rätt att förfoga öfver allmänningsmark.
Åtskilliga omständigheter framkallade emellertid en förändring. Skyldigheten att utgöra skatt, som till en början
förekom blott vid krig och andra tillfällen, då regenten var i
- ↑ Enligt kongl, brefvet den 12 april 1873 erhöll sedermera skogsstyrelsen det bestyr med bokskogen å kronohemman och boställen, som dessförinnan på grund af § 32 af 1805 års skogsordning tillkommit Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvarefter genom förordning af den 30 maj nämnda år blef stadgadt, att den bergsöfverstyrelsen och bergsstaten tillkommande befattning med de till bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle beträffande sjelfva skogsvärden med samma år upphöra och skogarne ställas under skogsstyrelsens öfverinseende för att behandlas enligt vetenskapliga reglor, lämpade för hvarje särskild skog efter ortförhållandena och ändamålet med skogens upplåtande.
- ↑ I additamenta IV: 11 till Vestgötalagen omförmälas åtskilliga »almænnigs scoghær» och »almænnigs biærgh» såsom Edsuider, Risuidær, Billing, Kindcull m. fl.
- ↑ Det nu anförda brefvet och flera af de följande omförmälas uti en uppsats »Framställning af de så kallade grundregalernas uppkomst och tillämpning i Sverige intill »Intet af sextonde århundradet» af Carl Gustaf Styffe, hvilken uppsats är intagen i kongl. vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens handlingar, XXIV delen, Stockholm 1864.
