erkännande af menigheternas rätt, tyckes framgå deraf, att kort derefter uti Björneborgs riksdags beslut den 9 februari 1602 § 7 stadgades, att hvad adeln byggt å »cronones almenning» skulle vederkännas under kronan, likasom att bondes egoområde skulle begränsas till det, hvarå han var besuten och hans rå och rör utvisade.
I samma mån som den kongl. makten alltmer begränsade de gamla kommunala friheterna, blef den ökade myndighet, som tillkom konungens i landsorterne varande embetsman, en anledning för desse att i allmänhet taga befattning med flere ärenden, som förut synas hafva varit till menigheterna öfverlåtna. Ibland dessa ärenden intogo frågor om rätt till skogsfång och mulbete å allmänningsjord en ganska vigtig plats, hvadan det är antagligt, att, i fall allmogen ej bibehållit en viss politisk makt, rätt till fortsatt begagnande af allmänningarne för allmogen förenats med skyldighet att derför till kronan erlägga afgift.
Landshöfdingarne, till hvilka det öfverläts att utöfva uppsigt öfver allmänningarne, att genom lämpliga anstalter befordra deras bebyggande, att meddela derifrån efter menighetens hörande skogsanslag till bergverk m. m., fingo härigenom många tillfällen att ingripa uti hushållningen års allmänningarne; hvilket allt för underordnade betjente, som hade att utföra i sådant syfte gifna föreskrifter, var egnadt att framkalla den föreställningen att allmogens nyttjanderätt kunde efter godtfinnande begränsas. Försök gjordes ock af dem att för tillgodonjutande af skogsfång å allmänningsmark tilltvinga sig betalning.
Emellertid gaf 1647 års skogsordning, som omtalade lands-, härads- och sockneallmänningar, redan uti uppgiften om deras tillvaro ett erkännande af landskapets, häradets och socknens rätt. Äfven andra bestämmelser i skogsordningen, som afsågo ett oförminskadt bibehållande af desamma, hvilade å enahanda grund. Sålunda skulle om dem företagas en ordentlig undersökning, dervid alla bevis, rågångar och råmärken skulle noga upptecknas och nya råmärken, i fall gamla förkommit, upprättas samt ett exemplar af rågångsbeskrifningen inlemnas i kansliet och ett andra till landskapet, häradet eller socknen, hvarest allmänningen vore belägen, hvaraf synes, att om än statens rätt dervid var tillgodosedd, den anbefallda åtgärden tillika afsåg menigheternas intressen.
Ett noggrannt, för framtiden åskådligt bestämmande af allmänningarnes och de såsom - kungsparker förklarade markernas utsträckning mötte emellertid flera hinder. Allmänna landslagens stadganden i ämnet voro särdeles ofullständiga, så att en tillämpning af desamma ej var lätt.
Om de enskilda byarne och gårdarne varit å skogsmarken med rå och rör försedde, hade en ledning vid förrättningen vunnits, som gjort densamma temligen enkel; men så var ej alltid förhållandet utan oftast åberopades otydliga synedomar eller en längre tids oklandrad häfd till bevis å eganderätten. Äfven inträffade det ej sällan, att egare till fastigheter, som angränsade härads- eller sockneskilnader, invid hvilka merendels de största skogarne funnos, sökte att ända till dessa skilnader få såsom sin egendom försvara marken, under uppgift att desamma jemväl angåfvo utsträckningen af deras enskilda egor. Genom företeende af gamla dombref, afhörande inför domstol af ålderstigna personer eller andra medel kunde visserligen någon gång åvägabringas tillfredsställande bevisning, att marken till större eller mindre del vore att betrakta såsom allmänning för en eller annan menighet; men härmed var i alla fall ej omfattningen vederbörligen angifven. Der skogsbrist rådde, förefanns möjligen utväg att äfven derutinnan förebringa bevisning. Annorlunda var åter förhållandet i de traktör, der de enskilda hemmanen hade ymnig skogstillgång; och isynnerhet härstädes erbjöd sig ett lätt tillfälle för jordegare att tillskansa sig betydande delar af gamla allmänningar, utan att vid en uppkommande tvist vederbörande menighet kunde till ådagaläggande af sina rättigheter ens styrka att obestridd rätt till hygge derstädes under den föregående tiden egt rum.
Oaktadt svårigheter för menigheterna förefunnos att häfda sina anspråk å ifrågavarande marker, anlitades dock, särdeles under senare delen af 1600-talet, allmänna domstolarne ej sällan för mål af förevarande beskaffenhet Der emellertid allmänningens utsträckning, antalet af de deri intresserade eller andra omständigheter gåfvo saken en större vigt och betydelse, kom dess öfverlåtande till särskilda domstolar att betraktas såsom bästa utvägen till vinnande både af en mera noggrann behandling och af ett snarare slut. Så finner man, hurusom år 1668 en kommissorialrätt förordnats att afdöma en uppkommen tvist om allmänningsmark i Tierps härad,[1] hvarefter användande af dylika domstolar sedermera ofta ifrågakom för bestämmande af rätta skilnaden emellan olika landskap.
Icke ensamt för allmänningarne utan äfven i afseende å. parkerna, hvilka likaledes voro föremål för inkräktningar, visade sig en regleringsåtgärd erforderlig. Af sådan orsak tillsattes under slutet af 1600-talet de under namn af skogskommissioner bekanta myndigheter, hvilkas åtgärder länge bibehöllo sig hos befolkningen uti ett föga behagligt minne. Den förstå af dessa förordnades i början af 1680-talet för Skaraborgs län. I denna på flera ställen skoglösa bygd alstrade den stränghet, med hvilken kommissionen förfor, ett sådant missnöje, att konungen såg sig föranleda att utnämna en ny kommission, för hvilken instruktion den 18 juli 1689 utfärdades. Kommissionen, hvars uppgift hufvudsakligen skulle vara att definiera parkernes och allmänningarnes »etandue» samt att afsöndra och afrösa Kongl. Maj:ts gränser ifrån privatas egor, hade icke ringa svårighet att efterkomma konungens önskan, som uttalade sig uti chefens för hans jägeristat yrkande, att alla de uti en upprättad förteckning såsom konungens parker upptagne, ehuru under den närmast föregående tiden ibland såsom allmänning brukade marker, skulle i sin förra egenskap bibehållas, men på samma gång förebygga alltför störa rubbningar i den lokala hushållningen och derigenom dämpa det framkallade missnöjet, hvarutinnan den likväl synes hafva temligen väl lyckats, då klagomålen afstannade.
Sedan derefter uti enahanda syfte undersökningar i Elfsborgs län vidtagits rörande der befintliga allmänna berg, sjöar ock skogar samt handlingarne derom blifvit till kammarkollegium öfversända, förekom jemväl uti denna landsort en s. k. skogskommission, utan att dock densamma synes hafva haft synnerlig betydelse.[2]
Så var deremot ej förhållandet med de
- ↑ Norra Tierps allmänning skalle genom kongl. bref 1582 och 1591 ansetts vara konungens och kronans enskilda egendom. Uppgift härom i Uplands skogskommissions handlingar i riksarkivet.
- ↑ Den 6 december 1695 anbefallde dock Kongl. Maj:t landshöfdingen i länet att afmäta skogsallmänningarne och fullgöra »insteningen».
