Under nu omförmälda förutsättning får det för oloflig jagt i konungens park uppgifna höga ansvaret, som efter dåvarande förhållanden svårt tryckte den sakfällde, men för konungen var inkomstbringande, sin naturliga förklaringsgrund deruti, att det inom höga murar eller gärdesgårdar inneslutna villebrådet så att säga ställdes under eganderättens helgd, så att ingrepp uti egarens förfoganderätt öfver detsamma blef nära jämförligt med stöld af annans utegående kreatur, hvilken förseelse i de gamla lagarne mycket strängt bestraffades.[1]
Parker eller djurgårdar voro under medeltiden säkerligen icke talrika, hvartill anledningen må sökas uti den ymniga tillgång å villebråd som då förefanns och gjorde dem temligen obehöfliga.
Äfven Gustaf I synes icke hafva egnat stor uppmärksamhet åt inrättningar för ifrågavarande ändamål.
Åtskilliga omständigheter förekomma emellertid, hvilka häntyda derpå, att han haft djurgårdar.[2] Sedermera blefvo de synnerligen vanliga. Särdeles konungarne Johan III och Carl IX ådagalade för anordnande af sådana mycket intresse. Skilda djurslag sammanfördes på olika platser, dervid försök till och med gjordes, att i mellersta Sverige underhålla renar till betydligt antal.[3]
Djurgårdar uppstodo vid Stockholm,[4] Kalmar, Upsala, Stegeborg med flera ställen.[5] Med inrättande af sådana förenades åliggande för fogdarne att vid ansvar anskaffa djur till intagande i desamma. Så skulle enligt kongl. brefvet den 27 september 1577 en hvar af fogdarne i Östergötland böta 10 daler, för det att de ej kunnat anskaffa mer än 2 elgkalfvar till djurgården vid Stegeborg.
Den ekonomiska bestämmelse, som vid denna tid fortfarande tillades djurgårdarne, aftog dock sedermera. Benägenheten för jagt innebar dock tillräcklig anledning till ett fortsatt underhållande af slika inrättningar, hvadan desamma på åtskilliga ställen kommo att bibehållas. För konungarne voro de förenade med icke obetydliga utgifter. Anskaffande af foder och spanmål åt djuren var kostsamt, och dertill kom aflöning åt betjeningen. Förutom det kött, skinn m. m., som till konungen aflemnades, erhölls näppeligen någon egentlig inkomst derifrån, om än en sådan ibland blifvit beräknad.[6]
Af djurgårdarne hade befolkningen ej ringa obehag. Icke nog att esomoftast till desamma inhägnades mark, hvarest allmogen förut haft rätt till skogsfång och mulbete, utan ansågs det åligga närboende hemmansbrukare att uppföra och underhålla den stängsel, som omkring djurgård borde förefinnas.[7]
Såväl drottning Christina som konung Carl X, hvilka begge intresserade sig för jagt, lemnade ej djurgårdarne utan uppmärksamhet; och äfven konung Carl XI meddelade flera förordnanden för att å desamma införa den stränga ordning, som han öfverallt inom förvaltningen sökte bringa till stånd. Deremot förföllo djurgårdarne under början af 1700-talet. Konungens långa frånvaro från riket i förening med knappa tillgångar var dertill en naturlig anledning. Hägnaderne blefvo ej vederbörligen underhållna, så att djuren utgingo, och svårigheter yppade sig att erhålla erforderlig betjening.[8]
Under medlet af sistlidna århundrade synas djurgårdarne hafva varit ganska talrika att döma åtminstone af det år 1755 upprättade förslaget till förordning om jagt och djurfång, hvarest djurgårdar vid Stockholm, Läckö, Skara, Höjentorp, Visingsö, Strömsholm, Omberg, Gripsholm och Lillö kungsgård omförmälas.
Emot slutet af samma århundrade minskades antalet af desamma. Den 26 februari 1787 förklarades sålunda beträffande Ombergs djurgård, som sedan äldre tider varit en ibland de förnämsta, att dervarande »krondjur» skulle »ödeläggas» och djurgården användas endast till befordrande af bättre höväxt, mulbete och skogsfång. För närvarande finnas sådana inrättningar blott invid Stockholm, Gripsholm och å Öland vid Ottenby.
Efter hvad förut blifvit anmärkt, uppstodo till en början kongl. parker och djurgårdar blott å mark, som tillhörde kronan. Dertill bidrog förutom här ofvan omförmälda omständigheter, att vid den tid, då sådana inrättningar först i lag omnämndes, befogenheten till jagt och djurfång å den byalag tillhöriga marken stod i nära förbindelse med jordeganderätten, medan åter å allmänningsjord ingen var derifrån utesluten, som hade rätt till skogsfång och mulbete. Emellertid inträdde såsom bekant härutinnan en förändring under slutet af medeltiden. Uti flera utfärdade påbud förbjödos de ofrälse stånden att jaga och deraf framkallades i flera hänseenden vigtiga rättsföljder.
För uppehållande af de till konungens och adelns förmån utkomna förbuden kunde frälsemännen, som blott å egen mark och å allmänning hade jagträtt, föga uträtta, och äfven för regenterne visade det sig omöjligt att bereda noggrann efterlefnad deraf öfver hela riket. Med hänsyn härtill meddelades redan
tidigt fridlysning för ett eller annat slags villebråd att ega
- ↑ Enligt 2 kapitlet Tiufva balken af landslagen skalle den för stöld af utegående boskap brottslige dömas till »green och galgha och ligge ogilder före sin gierning» samt målsegaren af hans lösören taga en tredjedel, konungen den andre och häradet den tredje.
- ↑ I bref den 20 juni 1543 till Gustaf Olsson tackade konungen honom för de lefvande djur, han fatt, och ut,talade sin önskan att få villebråd upp med något skepp från Lödöse.
- ↑ Åtskilliga föreskrifter meddelades i bref af den 10 April 1572 beträffande underhåll af renar på Svartsjö och Ventholm-, fogden der Måns Persson skulle bibehålla 50 å hvarje gård samt skicka de öfriga till Åkerön, Lidingön och andra närbelägna öar, hvarest djuren skulle behörigen vårdag och beredas erforderligt uppehälle. Dessförinnan hade i bref den 5 januari samma år fogden i Vesterbotten anmodats att nedsända 200 renar till Upland.
- ↑ Kongl. bref afgingo den 8 november 1576 till fogdarne i Småland, Vestergötland, Upland, Vestmanland och Östergötland att skaffa elgkalfvar, som kunde tämjas i kongl. djurgården vid Stockholm.
- ↑ Den 23 januari 1590 anbefalldes Philip Kern att inhägna skogen vid Flötesund till en elghage, dervid jordegare i närbelägna byar borde för skog, som dertill afstodes, beredas vederlag eller ersättning uti minskning af utlagorna; den 4 januari 1604 förekom befallning att inhägna ängen och ekskogen vid Konungsör till en djurgård och den 14 i sammma månad lemnades likartad föreskrift beträffande Mösseberg och Hunneberg, dit hjortar skulle föras från Gräfsnäs. Kongl. djurgårdar omtalades tillika vid Tynnelsö, Bråberg och Gripsholm.
- ↑ I extrakt af 1654 åra anordningsstat, förvarad i statskontoret, förekommer under rubriken »Djurgård och skjuteri» en inkomst af 1,400 daler, hvilka dock voro anvisade till Kongl. Maj:ta hofstat.
- ↑ Redan uti Kongl. Maj:ts svar på menige mans klagomål i januari 1582 omförmälas besvär från Hammarkinds häradsboer, som skulle hafva varit ålagda att föra 15 lass gärdsel till Stegeborgs djurgård och nu förskonades med 2 lass; hvarefter uti resolution å allmogens besvär den 13 december 1644 omtalas en »fast allmän klagan» öfver dagsverksskyldighet bland annat för djurgårdars hägnande och vidmakthållande, hvilken klagan dock ej ledde till någon lindring, utan förklarades att allmogen icke kunde befrias från att till hägnads upprätthållande förfärdiga och fullgöra sina vissa och vanliga famnar.
- ↑ Hofjägmästaren Reutercrantz upplyste i memorial den 17 juli 1684, att vid denna tid underhöllos. i djurgården vid Stockholm emellan 500 och 600 djur, medan de i Köpings djurgård uppgingo till omkring 300. Samtidigt härmed omförmäldes kongl. djurgårdar vid Venngarn, Skara, Kegelholm och Ekolsund. Under Carl XII:s sista regeringsår blefvo djurgårdarne färre. Sålunda meddelade uti skrifvelse den 9 oktober hofjägmästaren C. G. Spens, att å Ekolsund ej funnes några djur samt att Köpings djurgård vore i ett jemmerligt skick; deremot skulle å Öland tillgången å villebråd varit synnerligt ymnig särdeles af kron- och dofhjortar. Vildsvinen hade under den kalla vintern 1709 dödt ut. Hofjägmästarnes handlingar i riksarkivet.
