giltighet blott inom ett bestämdt uppgifvet område, hvars utsträckning var ibland större, ibland mindre. I ett allmännyttigt ändamål fridkallade sålunda konung Gustaf I den 1 juli 1539 hjort och hind öfver Vestergötland.[1]
Vid andra tillfällen deremot, då åtgärden blott angick en mindre trakt, afsågs dermed synbarligen endast konungens enskilda intressen.[2] I detta fall synes likasom uti det föregående länge ingen skilnad hafva blifvit gjord emellan å ena sidan de områden, som till större del upptogos af byalag, och å den andra gammal allmänningsjord. Orsaken dertill låg kanske uti den omständigheten, att, der de förra voro af krono- och skattenatur, hvars innehafvare saknade rätt till jagt, ingen anledning till klagomål öfver en meddelad fridlysning kunde förekomma, medan åter samma åtgärd, om den angick skogsmark, hvarest frälseman egde jagträtt, ingrep uti den senares rättigheter.
Fridlysning beträffande villebråd å områden af förstberörda beskaffenhet förekom under 1500-talet flerfaldiga gånger. Omförmälda jägmästarefullmakt för Nils Claesson den 16 mars 1595 innehåller sålunda, att hvarken »adel eller oädel» skulle ega att sätta stockar eller nät, likasom att fånga harar i vissa härad omkring Skara och Orreholmen; och den 21 april 1607 befullmägtigades Christoffer Wernstedt och Michel Jägare att fredkalla skogen och marken omkring Upsala slott, efter som lägenhet kunde vara, på 3, 2 eller 1½ mils afstånd, dervid det fredkallade området med pålar jemte vapen skulle utmärkas.
Bland de ifrågavarande platserna hade Öland den största betydelsen. Dess läge med hafvet å alla sidor försvårade tillträdet af de å fastlandet talrika rofdjuren, hvarjemte dess milda klimat beredde möjlighet att dit med framgång införa vissa djurslag från det sydliga Europa.
Öland, som under konung Johan III:s regering förklarades af ålder hafva varit en för konungens räkning fredkallad trakt, bibehöll under de efter hans tid följande begge århundradena samma egenskap. Vid sidan af hemmanens små egoområden funnos derstädes vidsträckta allmänningsmarker, å hvilka allmogen hade mulbetesrätt och dess bekanta småväxta hästar större delen eller hela året kringströfvade.
Å ön var det icke tillåtet för allmogen att bära bössa; och sålunda bibehöll sig tillståndet under 1700-talet. De principer, som i 1789 års förordning uttalades, framkallade emellertid en förändring, hvarom här nedan skall vidare omförmälas.
Åland och tidtals Gotland voro likaledes fordom orter, der konungen förbehöll sig jagträtt. Förstnämnda ö synes hufvudsakligen haft betydelse för den ymniga tillgång af elg, som derstädes förefanns. Gotland omtalades deremot ej så ofta. Under 1600-talet förekom likväl kongl. förordnande, utmärkande, att ön vore en för konungens jagt fridlyst plats.[3]
Härförutom är att märka, hurusom i instruktionen för riksjägmästaren af den 30 maj 1638 bland de såsom fridkallade och kronans enskilda parker angifna områdena upptages en mil kring Kalmar, en mil kring Jönköping och en mil kring Upsala äfvensom vid Stockholm, hvarmed jagträtten å dessa platser inom den uppgifna omkretsen med undantag endast af dervarande frälseegor blef konungen förbehållen.
Nu omförmälda förordnanden, som till formen bibehöllo giltighet intill utfärdandet af 1808 års jagtstadga,[4] fingo för befolkningen inom de områden, som derför voro föremål, icke ringa betydelse, isynnerhet som med förbudet emot jagt förenades inskränkningar i afseende å rätt till skogsfång och möjligen rättighet att begagna bössor.[5]
Vigtigare för framtiden blef emellertid den fridlysning, hvilken likaledes uti syfte att derstädes förbehålla konungen jagträtt träffade förutvarande allmänningsskogar. Dermed lades nämligen grunden till uppkomsten af de nuvarande kronoparkerne.
Om redan under konung Gustaf I:s tid eller dessförinnan marker af förevarande beskaffenhet funnits, torde näppeligen kunna med säkerhet uppgifvas. Uti merberörda bref deri 1 juli 1539 talade konungen om Edzweden[6] såsom en plats »then dog är och alltid varit haffver cronones egin schog fridkallat och ingen annandz», med tillägg, att de, som der uppsatt hus, skulle åläggas att bortföra dem, vid äfventyr att de annars blefve nedbrända. Enligt ett senare bref den 10 juli 1552 tyckes likväl fridkallandet endast hafva omfattat vissa trakter nämligen Gummundsön, Kötkullsön och Långeön, och det tillika ifrågasatta inhägnandet af desamma, hvilket hade varit alltför besvärligt, om det blott haft till ändamål att afskilja det konungen förbehållna området från allmänningsskogen, häntyder å afsigten att der anordna en djurgård.
Fullkomligt ådagalagdt är dock, att under senare delen af 1500-talet förekommit hvarken till djurgård hänförlig eller jordbruksfastighet tillhörande skog af betydligare omfattning, som varit af konungen till jagtmark fridlyst. Uti förut omförmäldt bref den 7 augusti 1581 omnämnes såsom sådan »Edzweden och de skogar, som lågo utmed elfven». Denna trakt skulle emellertid, efter hvad det här förklaras, hafva af ålder varit betraktad såsom en konungens fridkallade skog. Samma benämning tillades kort tid derefter Omberg vid Vadstena, Halle och Hunneberg samt Kinnaskogen i Vestergötland.[7] Antalet af parkerna, hvartill vid denna tid de fridkallade skogarne synes hafva räknats, tilltog till den grad, att hertig Carl skall hafva ärnat att vid riksdagen i Söderköping år 1595 framställa förslag om vidtagande af en särskild undersökning rörande parkerne i riket.[8]
Den omständigheten att en sådan ifrågasattes, hvarmed
antyddes en rådande ovisshet i ämnet, hade helt säkert sin
- ↑ Dessförinnan yttrade konungen i bref den 24 november 1538 till åtskilliga herreman i Vestergötland: »Szom eder well förtencker N. ath vtaff oss ock menige riigsens rådh beleffvadt och samtyckt är, ath opå någre är tillgörendes skulle her udi rigit hjordt och hindh fridkallade wara, på thet the åter igen förökes motte, epter the så otilbörligen nu i månge år slagne och wtödde äre och then drygaste parten kombar ingenn til gangs, vtan löpe ther sedan i mosser och kier och rothne bortt then sielffve som sådan jagt bruge til lithett gangn ock menige rigit tiil stoor schada och huar same hög diur» etc.
- ↑ 1572 den 11 april erhöll ståthållaren i Stockholm befallning att fridkalla hjortarne emellan Stockholm och Södertelje. Här var det synbarligen konungens jagtintresse, som dikterade beslutet.
- ↑ Kongl. patentet den 7 april 1673.
- ↑ Bestämmelse härom återkom uti instruktion af år 1780 för öfverjägmästaren.
- ↑ Den 29 mars 1680 stadgade sålunda Kongl. Maj:t beträffande en fridkallad trakt att inom fredsmilen derstädes ingen finge fälla »någon skog, hög- eller underskog» på öar, holmar eller fasta landet, förutom så mycket af deras enskilda som till deras eget hushåll tarfvades. Rättighet att bära bössa, som genom resolutionen å allmogens besvär den 17 september 1723 8 37 medgafs allmogen förutom å Öland och der kungsparker funnos, undantog visserligen ej de fridkallade trakterna, men då förbudet hade giltighet å en ort, der en kungspark var belägen, samt dylik ofta fanns inom fredsmilarne, låg deruti en utväg att dit räkna dessa trakter.
- ↑ Edsveden omförmäles i addimenta till Vestgötalagen bland de i Vestergötland varande allmänningsskogarne, se sid. 33.
- ↑ Jägmästarefullmakten för Nils Claesson till Alebäck af den 16 mars 1595.
- ↑ Enligt riksregistraturet för den 4 oktober 1595 förekom bland de punkter, som skulle föredragas ständerna, fråga om ransakning i hvar landsände beträffande kronans och konungens enskilda parker.
