Smärre meddelanden.
Björnen i idet.
Enligt svensk-finsk folktro.
Med anledning af min lilla uppsats »När vänder björnen sig i idet?» och den därtill omedelbart anknutna »Björnens näring i idet» i Fataburen 1915 s. 227—235 meddelar magister V. E. V. Wessman i Hembygden, den bekanta tidskriften för svensk folklifsforskning i Finland, årg. 1916 s. 104 f. och årg. 1917 s. 71 f., en del af honom senare insamlade uppgifter. För dem af Fataburens läsare, som icke hafva tillgång till nämnda tidskrift, tillåter jag mig att för fullständigande af de nämnda uppsatserna och för vidare utredning af ämnet anföra följande kortfattade sammandrag af den finske forskarens artiklar.
Beträffande tiden för björnens ingång i idet äro uppgifterna i regeln sväfvande: det inträffar, »då det blir vinter och snö». Ett ensamt undantag utgör en uppgift från Maxmo i sydliga Österbotten, att björnen går i lyan »omkring helgomässtidens (d. 1 nov.).
Många och bestämdt affattade, ehuru omväxlande, äro däremot uppgifterna om »när björnen vänder sig i idet». I Nyland, Ingå och Hälsinge socknar, säges, att björnen vänder sig vid kyndelsmässa (d. 2 febr.), och »då är vintern half». Men i samma landskap, Sibbo socken, har ock sagts, att björnen vänder sig Knutsdagen (d. 13 jan.), och i östligaste delen däraf, Strömfors socken, förekommer uppgiften, att det sker vid »Påvelsmäss» (d. 25 jan.)
Äfven inom Österbotten skilja sig tidsuppgifterna. Efter hvad det synes hufvudsakligen inom nordligare Österbotten säges björnen vända sig tjugondagjul (d. 13 jan.). »Då är halfva vintern förliden.» Denna uppgift har erhållits från elfva socknar inom landskapet. Till ett sydligare utbredningsområde synes den tron höra, att björn-
