Den här sidan har korrekturlästs
Eken.
.jpg){kind=small}
u står så dyster, gamla ek,
som vore det blott vår på lek.
Bland blommig lönn och löfvad björk
är du ännu så tom och mörk.
Då andra njöto vinterfred,
du grymt af långa natten led —
det kalla mörkret sömnen stal,
och grenar krökte sig i kval.
När ändtligt slummerron blef din,
du ville evigt somna in...
Men nu är allting ljust och varmt,
och lifvet är ej mer så armt.
Ditt björkvif, skogarnas blondin,
med stammen svept i hermelin,
sin dronningsslöja redan bär
och väntar på sin hjärtans kär.
— 25 —
