Den här sidan har korrekturlästs
Torkan.
.jpg){kind=small}
å färglös som sanden nu torfvan förtvinar,
och doftlös som snäckan blir tufvornas blom,
och daggen ej faller, och rännilen sinar,
och tjärnen är gyttja, och källan står tom.
Och högt upp i kronorna dödsfärgen sitter,
och biet flyr bort till sin kupa förskräckt.
Så tynande tyst utan surr, utan kvitter —
och bladet ej röres af ringaste fläkt...
Så ropa i kvalmet på ljungande dunder,
du arma, förtorkade, törstande skog!
Du måste ha regn, om du ej skall gå under —
sak samma, om åskan bland högträden slog.
Om solen ej gifmildt ur sjöar och fjärdar
vill skyarna fylla med svalkande ström
så kalla på elden från mullrande härdar,
och vårsolens skenfagra löften förglöm!
— 37 —
