Den här sidan har korrekturlästs
Min vissna ros.
.jpg){kind=small}
in stjälk är böjd och taggarna blott fasta,
och första bladet fallit på mitt bord.
Min hand dig grep, men kunde dig ej kasta —
din doft var kvar och bad med tysta ord.
Min pinta själ så väl din stämma hörde,
så väl förstod den längtan, som mig bad —
du ville minnas än, hvad ljuft dig rörde,
när förr du stod med dagg på friska blad.
Din gryningsstund vid soluppgång och kvitter,
och sommardag med ljus och fjärilslek,
ännu en gång, där du i vasen sitter,
du ville lefva om, förr'n lifvet vek.
Så drömmer du igen i blomningsglöden,
fast skrumpna kronan falnar mer och mer.
Du drömmer dig till knopp i själfva döden,
och lärkan hör du, då du sjunker ner...
— 39 —
