Sida:Blå oktober.djvu/54

Ja, Gästis, Flustret hell! I, glädjens offerlundar,
I len, som ögon le hos grånad vis ibland.
Hur mörkt, när vintertid det ögonparet blundar —
jag aldrig bjälken fann däri och knappt ett grand.

Jag stått med skumkrönt horn på Fyris ättehögar
och vigt till kamp mitt lif, till kamp för fred och ljus.
Och än, när mössans färg i mina lockar snögar,
jag minnas skall den ed, jag svor vid fädrens grus.
Thy flyr jag flärdens höjd, där drycken bjudes bitter,
där vägen slingrar helst och guldsådd bäst vill gro.
Den höjd en grafhög är, där mången kämpe sitter,
som nämndes ädelmod och plikt och barnatro.

Farväl då, Fyrisstrand! Likt flaken hän jag flyktar.
O, funne jag som den min ljumma Mälarvåg,
där isig boja bräcks, där vemodskylan lyktar,
så än en gång din sol kan speglas i min håg!
Hvad mer, om lifvet se'n afskakar sina skrudar
och från dess vissna prakt hvart jubel flyr sin kos!
När åldersvintern gryr, din sång ur minnet ljudar,
och mössan, som jag bar, blir gubbens vinterros.

---

— 54 —