Den här sidan har korrekturlästs
Dock, förr än floden ishvalf spänner
och buktar in i dödens vik,
den bär mig — jag det redan känner —
emot en värld, min hemkust lik.
Re'n doft och drillar mot mig strömma,
jag skönjer nu en vårlig strand,
där än en gång jag skall få drömma,
och barmen återfå sin brand;
där nya blom min stig förgylla,
vid fågelklang all klagan flyr —
där jag med grönt kan båten fylla,
när bort på böljeban jag styr.
Se'n må min lifsflod snart sig isa
och slupen gå mot djupens hamn
— jag sjunker ned vid vårens visa,
med vårens blommor i min famn...
— 56 —
