Den här sidan har korrekturlästs
Och si de stränderna utmed,
där tviflet mer ej mördar,
där grönskar ljufligt lifsens träd
med ständigt friska skördar.
Ja, fridens palm står där i blom
och bjuder fritt sin råga:
dess blad är folkens läkedom
mot all förgången plåga...
Hvar själ, som en gång skåda fick
den helga stadens hägring,
som pilgrim se'n på jorden gick
ibland all jordens fägring;
han letar trött i aftonskyn
en väg till hvilotjällen,
till dess en gång hans sällhetssyn
skall lykta lefnadskvällen.
O flamma då, mitt sköna hopp,
när världens skimmer viker!
Då skall jag hinna till dig opp,
där ljuset aldrig sviker.
Ja, när i sista kvällens brand
ditt färgspel ses förtona,
jag lyftes mot de gyllne land
att vinna lifsens krona...
— 73 —
