Den här sidan har korrekturlästs

Julbön.

Du helga frid från barnatider,
du stjärna blid, du änglahär!
O kom! Min natt blott fasor sprider,
och tung mig vandringsvägen är.

På öde slätt jag modlös vankar
och vaktar, suckande, en hjord
af stolta, mörka, vilsna tankar
på bet bland tomma mänskoord.

O sänken er, I ljusa vingar,
till mina öde rymder ner!
När änglasång om friden klingar,
mitt öga åter stjärnan ser.

Då från min hjord jag hän skall ila,
skall följa hennes trygga spår,
och sist tillbedjande få hvila,
där vid min barndoms tjäll hon står.

— 77 —