VI
Han blef student med vackra betyg i Upsala
1847 vid icke fyllda aderton år, ingick i
Westmanlands och Dala nation, som hans fader och farfader
tillhört. Hans fader, född i Upsala, var son af den
juris och ekonomie professor Flygare, hvilken, då han
tenterade Thorild, förbluffades af dennes sarkasmer.
Sommaren 1848, då jag bodde fem fjerdingsväg från Upsala, fick jag besök af en ung gentleman, som jag snart igenkände som Edvard Flygare. Den lille gossen hade vuxit till sig betydligt, hans hållning var säker och lätt, håret hade mörknat, hans sätt var allvarligt, hans blick tankediger, näsan påminde om bestämdheten i hans karakter, munnen log angenämt. Han räckte mig sin hand och sade: ”Tack för den tuktan jag fick som pojke, den qväste både mitt högmod och min kitslighet. Tack äfven för det att min älskade mor aldrig underrättades om mina pojkstreck. Nu är jag student.“
”Huru trifs du i Upsala?”
”Illa . . . jag önskade akademien vore i Stockholm.”
”Naturligtvis, ty din mor är der.”
”Ja, men äfven af andra skäl. En student, som hela dagen arbetar med sina böcker, behöfver vederqvickelse om aftonen. Upsala kan omöjligt gifva sådan. Jag för min del söker icke umgängeslif i familjer, ty det förvekligar, icke heller synnerligt gerna skådespel, ty sådana öfverreta, utan rörelse, än i större folksamlingar, än i en stor natur. Upsala är en platt, tråkig småstad; de menniskor, man der möter, äro långsamma, ledsamma att skåda. En trött tröttas mera af deras åsyn. Tvärtom i Stockholm, der har man glada utsigter, rörligt folklif, en brusande ström, dån af vagnar, regements-musik, kanonskott, vackra flickor att åskåda, allt uppfriskande föremål. Upsalas omgifning är en flack enformig slätt, som gör en vandrare dum. Stockholms omgifning är omvexlande. Den lysande Djurgården, det dystra Haga, det gammalfranska Carlberg,
