X
motbjudande. Den må förblifva ett fragment såsom den alltid varit.”
Edvard Flygare hade grundliga kunskaper, icke blott i den romerska och grekiska litteraturen, som han älskade innerligt, utan äfven i ren matematik, astronomi och fysik. Statsvetenskapliga arbeten utgjorde under sista tiden hans käraste studium.
Ehuru han icke var stark, väcktes äfven i honom någon gång det nordiska berserkalynnet, dock, märkvärdigt nog, icke af vrede, utan af fröjd, hvarvid han kunde öfverlemna sig åt de mest barnsligt barocka utbrott. Hans lynne syntes kamraterna underligt och bizarrt. Inom hans själ jäste säkert starka lidelser och i hans hufvud mäktiga tankar — kanske också sjukdomsfrön grodde i honom.
En af hans närmaste kamrater har yttrat: ”Han ådagalade mera skarpsinne än djupsinne, mera qvickhet än känsla, mera esprit än geni och gemüth. Han älskade mera det romaniska, än det germaniska elementet. Imellertid var han förtjust i Atterbom.“ Han var i grunden högsint, för hvarje år han lefde förädlades och stadgades hans karakter. Känslan för kamratskap var hos honom så varmt utbildad som den hos någon kunde vara.
Som barn fick han om somrarna resa med sin moder genom landet för att stärka sin vacklande helsa. Derunder utbildades tydligen hans fina iakttagelseförmåga af både naturföremål och menniskor. Derifrån fick han väl ock sin reslust.
I September 1851 for han till Frankrike och Italien, der han utbildade sin skriftställareförmåga till den höjd, som härefter följande reseminnen utvisa. Han återkom i Juni 1852. Derute hade hans helsa, som några år synts temmeligen stadgad, blifvit bruten. Han tillbragte emellertid en ljuf sommar i hemmet, fortsatte sitt skriftställeri, kämpade med sjukdomen inom sig, döljande för sin moder sina plågor
