Under den korta resan genomgick jag i minnet allt
hvad jag visste om Pompeji. Det var ej mycket, och
det lilla var dessutom ej riktigt klart och
sammanhängande. Jag påminte mig ha läst hos flere historieskrifvare
om en gammal stad Pompeji, som under Titi regering
blifvit begrafven genom ett utbrott af Vesuvius. Det der
borde ungefär vara samtidigt med Jerusalems förstöring.
Bulwer har skrifvit ett vidlyftigt arbete om denna tilldragelse — detta arbete hade jag läst för ett halft tjog år sedan; men jag hade blott ett dunkelt minne af en hemlighetsfull Isis-prest och en älsklig blind flicka . . . Nydia tror jag hon hette.
I »Lördags-magasinet» hade jag för mycket längesedan inhemtat att några bönder, som arbetat i en vinplantering vid floden Sarno, råkat på lemningar af samma Pompeji och att detta föranledt Carl III att låta anställa gräfningar. Man skulle då ha anträffat en hel stad, hvilken under 17 sekler varit nog blygsam att dölja sig under jorden.
Slutligen föreföll det mig som om jag i vårt kongliga museum sett flera hyllor fyllda af diverse småsaker af lera och brons, hvilka lärer vara hemförda af Gustaf III, minnen från hans konstresa till Italien.
Trängen stannade. Jag steg ut och började se mig omkring. Ingenting, som angaf förstörelse eller ruiner. Vackert, leende landskap, tätt bebygdt med hvita hus, nära intill mig det inbjudande Albergo della strada ferrata, på hvars trappa en kypare med servetten vinkade välkomsthelsningen åt hungrande resande. Flera grupper af välklädda promenerande styrde sin kosa uppåt en grönskande kulle, andra trängdes kring jernvägens biljettkontor. Ett par neapolitanare lågo i solskenet halflofvande, ett par andra sutto hopkrupna och spelade morrha, en skock tiggande barn gjorde anspråk på min menniskokärlek under anropande af alla helgon, hvilkas namn voro dem bekanta.
