under leenden, men måste ändtligen mot slutet af September 1852 — jemnt ett år efter sin utresa — erkänna sig som sjuk. Tillkallade läkare förklarade gemensamt såsom ett underverk, att sjukdomen kunnat kufvas så länge af hans utomordentligt fasta vilja.
Under tre månader, medan döden väntades hvarje dag, fortfor han att vara lugn och klarsynt, och i det längsta, då han icke orkade föra pennan, dikterade han ifrigt för sin moder.
Ett par veckor före hans död besökte jag honom. Han smålog mot mig med ett uttryck, liksom han velat säga ”det är icke så farligt med mig!” Jag blef således sjelf vittne till hans orubbliga lugn. Han visste dock alltför väl att timman för hans bortgång snart skulle slå.
Han afled julnatten 1852. Hans lik bars af åtta promotionskamrater till Hedvig Eleonoras kyrka den 30 December. Fyra af hans promotionskamrater hade på den korta tiden dött före honom. Han jordfästades af regementspastor von Haugwitz, hvilken hade till text i sin likpredikan dessa Pauli ord, särskildt lämpade på hans föräldrar och vänner: ”Derföre for han tilläfventyrs sin väg, till en tid att du skall få honom evigan igen.”
Den snillrike Crusenstolpe hedrade i sina ”Ställningar och Förhållanden,” December-häftet för samma år, den hädangångnes minne och hans ädla moders djupa sorg med följande sköna ord:
”Den vensterhändte härjaren skonar hvarken makten och glansen eller snillet och behagen. Nyckfull går han förbi ålderdomen, vacklande på kryckor, och armodet, som hungrar och fryser, för att i stället än rycka konungasonen, i sin ålders vår, i öfvermåttet af jordisk lycka, ur den lysande och älskade familjkretsen, än undanrycka från den frejdade talangen i dess trefliga hem ende sonen, det käraste föremålet för
