stadens berömdaste män. På en läste jag Sallustii namn — måhända var det historieskrifvarens. Men statyerna voro troligen ännu ofulländade och väntade i bildhuggarens verkstad på det sista mejselhugget.
Tydligen hade jag bedragit mig i min föreställning om Pompeji. Historien, Bulwer och Lördags-magasinet hade alla misstagit sig. Det var ju ej ruiner jag såg, icke uppgräfningar — jag befann mig ju på en höjd, i det klara dagsljuset och hade framför mina ögon en fullständig stad med sina torg och gator, hus och kyrkor, handelsbodar och promenadplatser.
Men innevånarne?
Det var sannt: staden tycktes ej vara folkrik. På forum var jag för tillfället ensam; men på afstånd hördes buller af steg och menniskoröster, och i ändan af en lång ståtlig gata tyckte jag mig upptäcka ett par kärror förspända med åsnor. För öfrigt vore det ej underligt om Pompejis innevånare, ledsna vid den despotiska regeringen och Neapels hårda öfvervälde, hade öfvergifvit sin stad och flyttat ut på sina landtgårdar. Skada blott att de ej först fullbordat en mängd påbörjade reparationer och nybyggnader, som utan tvifvel skulle ha i hög grad bidragit till stadens förskönande.
Men kanske hade de med skäl ledsnat vid att arbeta alla dessa herrliga marmorstatyer, dessa graciösa figurer i brons, som ej få qvarstanna i Pompeji, utan skoningslöst sköflas för att pryda det kongliga museum i Neapel eller någon enskilt samling.
Hur som helst — omöjligt är det att tro på den der gamla sagan om Pompejis förstöring genom en eruption af Vesuvius. Man har förtalat det hederliga berget. Ligger det ej der så fredligt och grönskande med sin lilla plym af hvit rök på den klufna spetsen. Det är ju löjligt att vilja inbilla oss det Vesuvius kunnat begå det brottet att qväfva ett halft dussin städer med förpestande svafvelrök, dränka dem i strömmar af glödande lava och begrafva dem under berg af aska och grus.
